den 3 november 2008

Val i USA

Även jag skriver några rader om det kommande valet.

Jag känner kristna i USA
som tror att man måste vara republikan för att vara riktigt kristen. En vän gav mig en DVD om Georgs Bushs fantastiska andaktsliv. Märkligt andaktsliv tycker jag som inte tror att man kan bomba bort problem eller tortera fram fred. Jag ser att den karismatiska tidskriften Charisma lika självklart lyfter fram republikanerna som det enda alternativet för troende.

Å andra sidan
så står Brian McLaren bakom Barack Obama, vilket får anses modigt av en kristen ledare i ett land där tex kristna artister vet att deras karriär är över om de inte är lojala republikaner.
Men mest av allt beundrar jag Greg Boyd som håller före att han tillhör ett annat rike.

Amerikas välsignelse är också dess förbannelse
. Tanken att du är din egen lyckas smed. "The self made man" är naturligtvis attraktiv. Du kan lyckas, ansvaret är bara ditt, men du kan nå hur långt som helst. Vi känner till historierna om de två tomma händerna som blev fyllda av framgång. USA är byggt på denna filosofi. Den fick Karl-Oskar så väl som José, så väl som Cho, så väl som McGregor, osv att lämna allt för att söka (och kanske finna) lyckan "in the land of hope and glory".

Problemet kommer i hur man bedömer
den som inte lyckats. Varför ska jag dela med mig av mina pengar till den där förloraren? Jag har minsann lyckats klara mig, det borde han också kunna. Idén att alla har samma chans, samma möjlighet att lyckas kan vara både stärkande och förintande. Allt tal om att "share the wealth" blir lätt till kommunistisk propaganda även för kristna republikaner.

Samtidigt gillar jag verkligen amerikanarna och USA
. Hur som helst blir det spännande!

den 1 november 2008

Himmel eller Helvete

Jag funderade i min senaste bloggpost kring sätten att evangelisera som var vanliga under min uppväxt. Huvudpoängen i den kristna tron blev ofta att man räddas från helvetet för att istället tillbringa evigheten i himlen. Turn or Burn!
Jag ser två problem med det här:
Både det man räddades från och det man räddades till blev något som enbart hörde framtiden till.

Den logiska frågan blir då: Varför bry sig nu? Varför bry sig om det helvete som en massa människor redan nu upplever? Varför försöka komma med himlen redan här? Varför bry sig om fred, om skapelsen, om rättvisa, osv?

Kan det här vara en delförklaring till varför vi så lätt blir bänkvärmare istället för världsomskakare?

Jesu huvudbudskap handlade ju om det fantastiska med Guds rike, inte om att hota med en framtida förskräcklig plats. Bilden Jesus målar är ju att himmelriket skulle kunna genomsyra allt!

Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat." Matt 13:33
Vad säger ni?

den 30 oktober 2008

Dekalmissionen

(Varning denna bloggpost består av sentimentala minnen utan något tydligt syfte, den får räknas under kategorin "saker jag bearbetar")

Någon som minns Dekalmissionen?
När jag tänker tillbaka så känns det längre sedan än de snart 20år det faktiskt handlar om. Kom ihåg att det här utspelade sig innan vi på allvar började reflektera över att vi faktiskt finns i ett efterkristet samhälle. Det här var innan alpha-grupper m.m, det måste ändå räknas som en förmildrande omständighet. Samtidigt är det inte 1930-talet jag minns utan 1990-talet.

Jag hade precis tagit körkort, min första bil var en blå golf. Jag ville vara så radikal som möjligt. Därför var jag med i Dekalmissionen, håll i minnet att det här var innan Internet, innan bloggar osv.

Tidigt 90-tal kunde man nämligen få hem klistermärken att evangelisera med. Rakt i brevlådan damp de ner med budskap som: "Välsigna Israel", "Du behöver bli frälst" osv. På min blå Golf stod det just: "Du behöver bli frälst". Med dekalerna så kom det också en liten pedagogisk seriestripp. Just den här handlade om två killar som såg en bil med dekalen på. Följande (komiskt osannolika) samtal utspelar sig i seriestrippen: "Du, kolla den där bilen där". "Ja titta, vad står det?". "Du behöver bli fräst". "Du Kalle, det har jag tänkt på länge, undra var närmaste kyrka är"...
Det märkliga är att då kändes scenariot inte helt "way off", det kändes tvärt om som om man var värsta evangelisten som åkte om kring. Samtidigt dånade Livets Ords senaste lovsångsband ut ur högtalarna på den stackars Golfen. Gissa om man var radikal!

Det vore otroligt spännande att höra om någon kom till tro genom dessa dekaler, min tveksamhet är stark men jag är bered att ändra mig.

Så tänkte vi då, hur tänker vi nu?

den 29 oktober 2008

In the end, it is all very simple.

Via Jonas Lundström hittade jag till den här fantastiska bloggposten. Den är skriven av Poseror prophet. Den är så bra så jag lägger upp den här också! Varför krånglar vi till allting så förskräckligt?

In the end, it is all very simple.

Love God. Love neighbour. (In this way you will learn to focus on others more than on yourself.)

Care especially for the vulnerable and the abandoned. (In this way you will discover that these people are the agents of your salvation.)

Do good in secret, and be especially tender with those who refuse to do good to you. (In this way you will learn that good overcomes evil — both in yourself and in the world.)

Share. Give generously. Rejoice. (This is what love requires.)

Tremble. Mourn. Be silent. (This is also required by love.)

Smile when you cry, and cry when you smile. Dance when you hurt, and hurt when you dance. Laugh when you fail, and fail when you laugh. Hope.

Eat. Sleep. Live. Die.

Be made new.

Simple.

Gudstjänsten igen

Låt oss fortsätta funderingarna kring gudstjänsten. Jag brukar säga att vi firar Gudstjänst av två skäl: möta Gud och möta varandra. Vad säger ni om det? Är det för enkelt, smalt? När det gäller mötet med Gud så betonar jag två saker: Gud talar till oss främst genom sitt ord genom predikan men också på andra sätt. Genom nattvarden, det profetiska, sång och musik, kreativa inslag m.m. Vi talar till Gud genom våra böner och genom vår tillbedjan. Sen har vi gemenskap med varandra därför är kyrkkaffet något omistligt.

Här är mitt dilemma. Jag ser fördelar med en tydlig liturgi, människor kan komma och sitta ner, inget förväntas av dem, de kan bara uppleva skeendet i Gudstjänsten. Det här blir lite mer som en traditionell mässa så att säga. Det som händer sköts framifrån efter en given mall. Det är det ena spåret. Många gör det här väldigt bra och det har sina fördelar.

Det andra spåret är en enklare gudstjänst där betoningen ligger på delaktighet och gemenskap. Vi sjunger, vi delar ordet och nattvarden. Vi har gemenskap med varandra. Vi samtalar om olika frågeställningar m.m, våra berättelser är viktiga. (det man förr kallade vittnesbörd). OBS! Detta betyder inte att vi prutar på värdigheten.

Församlingen jag verkar i har just nu oftast en ganska traditionell frikyrkogudstjänst som ingen är riktigt nöjd med. Därför jobbar vi med det här och det känns jättespännande. Det intressanta är att det är dessa två (motstridiga?) alternativ som seglar upp. Jag ser fördelar i båda.

Vad säger ni?

PS. Apropå predikan så ställer David en intressant fråga på Metanoia. DS

den 27 oktober 2008

"The Sunday Driven Church"

Vi hade en bra gudstjänst i går. Jag tycker verkligen om våra gudstjänster, visionen är att det ska vara så enkelt avslappnat och familjärt som möjligt utan att upplevas intimt och obekvämt för den som kommer första gången. Välkomnande och öppet, varmt och kärleksfullt. Ja ni märker att jag funderat en del på det här med gudstjänsten. Jag är inte ensam, det gör vi ofta i våra kyrkor. Man hör ofta fraser som: "Gudstjänsten är vårt ansikte utåt", "Gudstjänsten är det viktigaste vi gör" osv. Oändligt med tid och resurser läggs ner på att skapa den perfekta gudstjänsten.

Några saker har fått mig att ifrågasätta lite av detta. Visst, jag tror gudstjänsten är viktig men är den verkligen SÅ viktig? Dave Steell som vi träffade på church.co.uk sa att gudstjänsten bara var en bråkdel av allt de gjorde som församling. Något förvånade så var det mycket riktigt inte mer än max 100 besökare och många stolar stod tomma. Det var helt tydligt att gudstjänsten inte var navet kring vilket allt snurrade. Ändå får väl church.co.uk räknas som en av de mer livaktiga och inflytelserika församlingarna. Dave betonade att vårt (och församlingens) liv 24 timmar om dygnet var det viktigaste, inte vad som händer några timmar på söndag förmiddag. Det här väckte min nyfikenhet. Sen läste jag en intressant bloggpost av John Smulo på samma tema som han kallade just: The Sunday Driven Church.
Han problematiserar kring vår gudstjänstfixering och lyfter upp följande risker:

  • Entertainment. I think this focus has created a Christian culture that mirrors mainstream culture's thirst for entertainment. Sunday services have largely become a spectator sport where most observe what is occuring from a stage.

  • Consumerism. Many Christians go to church to consume knowledge and worship songs. As is the case in a consumer culture, if one local church doesn't provide the desired product--whether of worship, sermons, or youth group--there are always plenty of other churches that do.

  • Isolation. In most places in the world, there are only a very small percentage of people who attend churches. As a result, Christians find themselves hidden away from the world around them during most of the time they gather together.
Hur ser ni på Gudstjänsten och vad säger ni om riskerna Smulo räknar upp?

den 25 oktober 2008

Jag är utmanad!

Jag har blivit utmanad av Kefas-JDFK att berätta sju saker om mig själv. Det är någon kedjebrevsliknande utmaning på gång i bloggvärlden. Då jag inte gillar kedjebrev så där värst så tar jag ett eget light-alternativ. Jag berättar sju saker om mig själv och skickar utmaningen vidare till vem som helst som vill hänga på. Här kommer det, en del saker är inte alls så kända.

  1. Jag gick för snart tre år sedan ner över 10kg genom att skippa socker, kolhydrats fyllda produkter, margarin och light-grejer. Dessutom blev jag bra i min krånglande mage. Rekommenderas!

  2. Trots att jag numera ser mig själv som en icke-vålds förespråkare så har jag ett en och en halv-hands svärd hängande över skrivbordet. Det är ingen simpel kopia i rostfritt stål utan det är handsmitt av ett proffs. Om du inte är så bevandrad med svärd så ser det ut ungefär som Aragons svärd i Sagan om ringen filmerna. (Allvarligt, vad tycker ni jag ska göra av det?)

  3. Jag är väldigt intresserad av 1:a och 2:a världskriget. Brukar ibland lyssna på Churchills tal som jag har inspelade på CD-skiva. Inte för att jag håller med honom om allt, men en sak kunde han och det var att skapa hopp, sånt impar på mig. Jag har dessutom en liten bajonettsamling från 1:a världskriget. (Återigen, vad tycker ni jag ska göra med den?)

  4. Jag läser gärna deckare och fantasy. Ser inga som helst problem med det bara man är fast rotad i den "stora berättelsen", är man det så kan "små berättelser" faktiskt hjälpa en att se en del saker klarare. Men inget går upp mot evangeliernas skildringar av Jesus.

  5. Jag är en fjärde generationens baptist. Min morfars far hette Carl Strandberg och var baptistpionjär i Dalarna på 1800-talet, han var kolportör på riktigt (även verksam i USA). Även min farfar, John Elsander, var baptistpredikant.

  6. Nu avslöjar jag en svaghet. Jag är inge vidare på att planera. Jag brukade se almanackor som något ont. Men jag blir bättre, även här kan man växa och mogna antar jag.

  7. Även om jag av en massa teologiska skäl ser mig själv som en miljövän så är jag faktiskt lite skeptisk till teorin om den globala uppvärmningen. Samtidigt är jag övertygad att vi måste se över vår konsumtion av bilar och deras drivmedel, det finns det tunga skäl till ändå.
Se där! Den som vill får hänga på och berätta sju saker om sig själv!