den 30 januari 2008

Vilken väg vill vi gå?

Dagen fortsätter att granska företeelser i kristenheten i Sverige. Nu spanar man in Peter Halldorf och Bjärka-Säby lite extra. Det är spännande. Läs mer här, här, och här.

Jag har funderat mycket på de två spår som jag allt mer tydligt anar för kristenheten i Sverige.

Jag vill mena att vi står inför valet mellan mer av "religiöst tänkande" när det gäller nattvarden, ämbetsyn m.m. kontra ett återvändande till mer av anabaptistiska tankar (se mer här). Emerging rörelsen står för mycket av det senare, här lyfter man upp frågor om delaktighet och det allmänna prästadömet. (läs mer här). Här är gemenskapen det centrala. Den viktiga frågan är: Hur gestaltar vi Guds rike i den tid och kultur som vi finns i nu?

Givetvis så behöver det inte vara någon motsättning mellan dessa spår, men visst finns det skillnader som är knepiga. Hur gör vi med ämbetsynen tex? Ska vi inom frikyrkan börja se på vissa som "präster" som kan utfärda heliga handlingar som vanligt folk ska låta bli? Eller ska vi försöka realisera visionen om det allmänna prästadömet än mer? Hur ser vi på Nattvarden är det riten, ritualen och tänket kring den som är det viktigaste eller är det helt enkelt den enkla gemenskapen och delaktigheten?
Samtidigt vill jag inte måla in mig i ett antingen eller perspektiv, det här tål att be över! Paradoxer är ju inte alltid av ondo. Jag tycker också att Peter Halldorf rätar ut en del frågetecken i sina svar här.

Jonas Lundström skriver väldigt bra om det här. Hans anabaptistiska perspektiv är viktiga och uppfriskande.

(Uppdaterat 080131)
Håkan Arenius beskriver i dag ett nattvardsfirande på Bjärka. Läs min kommentar här.

Jag återkommer till vad jag ser som viktiga tillskott i rörelsen runt Bjärka-Säby men också kring de frågetecken som jag har. Artikelserien i Dagen kommer att fortsätta så mer kommentarer av mig är att vänta. Bra att man tar upp det här också.

den 29 januari 2008

Tiden är slut...

Hjälp! Jag upptäckte just att alla statistikuppgifter skulle ha lämnats in till EFK i måndags! Inte bra, jag som inte ens vet var statistikpärmen står efter min expeditions flytt. (inte för att jag hade någon aning innan heller...). Något att bita i imorgon är jag rädd, får ringa till EFK och be om nådatid.

Tvinga mig att predika över vilket obskyrt bibelställe som helst, skicka på mig de mest knepiga själavårdsfallen, men snälla, snälla låt mig slippa statistiken!

cartoon from www.weblogcartoons.com

Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.

"You swede's you think..."

"Jag vet inte" är tydligen Sveriges vanligaste mening. Intressant tycker jag! Man kan naturligtvis förfasa sig över jantelagen och liknande och se det hela som ett uttryck för svensk mesighet. Fast å andra sidan är jag ganska tillfreds med den meningen. Som pastor så får man säga så ganska ofta. Låt mig erkänna en sak, jag har problem med människor som saknar den meningen i sitt vokabulär.

För några år sedan så blev jag lite osams med en amerikan, han tillhörde den mer konservativa evangelikalt/fundamentalistiska falangen. När vi samtalat ett tag sa han frustrerat: "You swede's you think, we americans, we know!". Så kan det va!

En sak som jag tänker mycket på är hur vi som församling ska nå Generation Y. De verkar lite knepigare än vi Generation X:are, mer drivna på något sätt. Läs den här artikeln i SVD och den här kommentaren i Dagen. Att nå generation "why" är verkligen en utmaning.

Annars, vad tycker ni om mina fiskar Ichthys & Achdå? Du finner dem längst ner i hörnet på min blogg. Jag la dit dem för att barnen skulle kunna titta på något skojsigt på farsans blogg. Jag har dessutom upptäckt att många blogginlägg blir antingen Ichthys, alltså något positivt om det kristna livet eller achdå, dvs inte så lyckade.
Kanske kan de påminna mig om att ha fokus på Ichthys, fast jag vet inte...


den 27 januari 2008

Därför är jag mer anabaptist än lutheran och minst katolik

Först några ord om rubriken, jag beundrar många lutherska teologer, (en av mina hjältar är Dietrich Bonhoeffer). Det finns också många katoliker som jag har den största respekt för. (Moder Teresa tex.)

Men mest av allt fascineras jag av anabaptisterna, de var radikala, de ville följa Jesus så sant som möjligt i den här världen. De gjorde allt för att inte korrumperas och förhärdas. De utsattes för våld men var själva (med ett tragiskt undantag) överlåtna till ickevåld, till skillnad från både katoliker och lutheraner som inte drog sig för brutaliteter. Om du vill läsa något utmanade och intressant så läs det här: The Anabaptists: neither Catholics nor Protestants. Det är skrivet på på 1950-talet av en man som hette William R. McGrath. (jag fann länken via bloggen Jesus Creed). Kan du bara engelska så är det relativt lättläst, men därmed inte sagt att det är lättsmält.

I en tid då vi pratar om kristen enhet som aldrig förr kan det vara bra att påminna sig om sina rötter. När jag studerar kyrkohistoria blir det alltmer klart att min historia går tillbaka, inte så mycket till Luther och reformationen, som till en rörelse som kallades anabaptismen. När jag räknar min historia tillbaka till dem gör jag det med bävan, fullt medveten om att jag saknar deras överlåtelse och radikalitet. Icke desto mindre så utmanas jag av dem något grymt.

McGrath lyfter fram område efter område där reformatorerna kom till korta när det gällde brytningen med 1500-talets Katolska kyrka (det torde stå klart för alla att Katolska kyrkan á la medeltiden med några få flämtande undantag var ett skräckexempel på religiös korruption) .

McGrath menar att reformatorerna ofta bara bytte ut de ena konstigheterna med andra. Några exempel, man slängde ut helgonbilderna men fortsatte dyrka pengar. Man bröt aldrig med den katolska sammanblandningen mellan tro och politik, tvärt om så fortsatte man att utveckla statskyrkotanken. Man fortsatte också den gamla katolska seden att bränna oliktänkande på bål.

Reformatorerna behöll maktstrukturen med präster och biskopar i stället för att göra verklighet av visionen om det allmänna prästadömet. (som drev många av dem initialt)
Enligt McGrath så funderade flera av reformatorerna på att sluta med barndop, som man hade svårt att hitta stöd för i skriften, men man behöll det av politiska skäl med argumentationen att om folk inte längre döptes som små barn skulle kyrkan bli mycket mindre och därmed förlora makt och inflytande. McGrath har också en hel del att säga om hur slarvigt reformatorerna tog itu med det han kallar ”Sakramental magi”.

Anabaptisterna i dag då? Jo deras teologi fortsätter att utmana. Här finns en engelsk hemsida. Greg Boyd är visserligen pastor i en megakyrka i USA men han har tagit starkt intryck av dem, läs mer här. Se också bloggen Leaving Münster. Jonas Lundström är en svensk bloggre som har mycket att säga om anabaptistiska tankar. Du kommer troligtvis inte att hålla med honom om allt, men du kommer att bli utmanad.

Är det dags för en anabaptistisk revansch? Jag tror det skulle vara ett viktigt komplement till det nyfunna intresset för de äldre kyrkosamfunden.

den 24 januari 2008

Bill Gates - Ett föredöme

Microsofts grundare Bill Gates utsågs tillsammans med sin hustru Melinda till hedersdoktor vid Karolinska institutet i tisdags. Utmärkelsen får de för sitt arbete med Bill & Melinda Gates Foundation. En organisation som med framgång jobbar för att bekämpa hunger och sjukdomar. Ärligt talat så har jag inte så mycket till övers för Windows, men alla mina försök att byta till Linux har hittills strandat med att det krånglat för mycket. Någon trendig Mac har jag inte heller.

Däremot har jag stor respekt för Bill Gates när det gäller hans generositet. Han är en av de människor på jorden som har allra mest, men han är också en av dem som ger bort mest. Visst, det är mycket man kan kritisera Windows för men dess grundare ger bort en massa pengar till bra saker och det är föredömligt. Kom ihåg att det globalt sett inte är så långt mellan dig och Bill. Kolla här så får du se!

Dessutom så verkar killen ha ett visst mått av självdistans.
I sommar lämnar han det dagliga arbetet i Microsoft för att driva stiftelsen på heltid. Här är hans avskeds video:

Här finns två egenskaper jag uppskattar hos folk, generositet och självdistans. Men ska nog byta till Linux ändå...

den 23 januari 2008

Sakramentalisering på gott och ont

Apropå det samtal som pågår just nu i Sverige (se här och här som två exempel) kring mer av sakramentala perspektiv på den kristna tron. Peter Halldorf är den främste företrädaren för den här inriktningen inom frikyrkan. Jag brukar oftast försvara Peter men jag vill i den här bloggposten lyfta upp några risker som jag anar med denna utveckling. (Jag har redan problematiserat den ämbetssyn som man ofta verkar få med på köpet i tidigare inlägg.)

Jag tror att den kristna tron innehåller mystik, samtidigt är jag övertygad om att den är mycket mer konkret och jordnära än vi många gånger anar. Mystiken kan blir skadlig om tron blir för abstrakt, samtidigt är den nödvändig för att tron inte ska bli platt.

Jag ser en risk om tex nattvarden görs för religiöst komplicerad och organiserad. Varför krångla till det? Nattvarden handlar främst om att vi som gemenskap träffas och minns vad Jesus gjort för oss. Vi minns hans död och hans uppståndelse och vi fylls av hoppet att han en dag ska återvända och upprätta allt. Sakramentala perspektiv är viktiga men de får aldrig leda bort från "basic" som handlar om kärlek, enkelhet, delaktighet och gemenskap.

Om det sakramentala blir lika med det "religiösa", så mynnar det ut i spetsfundigheter där fokus skjuts från det inre till det yttre. Där frågor om ämbetssyn, olika religiösa ritualer, religiösa kläder m.m. blir så viktiga att de riskerar skymma den enkla gemenskapen med Jesus och varandra. Samtidigt är jag positiv till det sakramentala perspektivet i den mån tron konkretiseras. Jag tror vi behöver mer av handlingar, jag har inget emot tex ljusbärare, olja, eller ikoner för den delen. För mig handlar det om pedagogiska hjälpmedel, inte om saker som i sig själv är heliga. (Jag fundera mer kring detta här och här)

Bloggaren Kingdom Grace har nyligen haft en intressant genomgång av boken Pagan Christianity
Hon citerar vad författarna skriver om nattvarden:
“For the early Christians, the Lord’s Supper was a festive communal meal…taken in an atmosphere of joy and celebration. By it, they proclaimed Christ’s victorious death and His future coming.” Over the years, “the Lord’s Supper became a sacred ritual which required a sacred person to administer it. It became shrouded in a religious mist. Viewed with awe, it was taken with glumness and completely removed from the communal nature.”
Tesen är att vi människor har en tendens att krångla till det mesta. Jag tyckte boken verkade så spännande att jag omgående beställde den på Bokus.
Hur ser ni på det här? Finns det risker med "sakramentaliseringen" eller är det bara fördelar?

(OBS, jag är medveten om jag använder mig av ordet sakramentalisering lite slarvigt i det här inlägget, hoppas ni förstår vad jag menar. Jag är öppen för korrigering. Kommentera på!)

den 21 januari 2008

Martin Luther King dagen

I dag den 21 januari är det Martin Luther King dagen. Lämpligt att påminna sig om denne kämpe för alla människors lika värde. Hans ickevålds exempel talar också starkt till vår tid.

Här är den svenska sidan. Läs mer på wikipedia.

Uppdaterat!
Jag rekommenderar verkligen Greg Boyds resonemang kring King. Läs det!

Jag bifogar ett delar av Kings kändaste tal som en YouTube video:

den 20 januari 2008

Stirra varandra i nacken???

Jag har alltid tyckt att det där med kyrkbänkar skapar en konstig atmosfär. Just nu så håller vi i Korskyrkan på och funderar mycket över hur vi på bästa sätt ska kunna presentera evangelium för en ny generation av människor.
Vi har inte så många samlingar i veckan och söndagens gudstjänst är en höjdpunkt. Men det finns mycket att göra för att få det tillfället att bli allt det kan bli. Därför predikade jag om kyrkbänkar idag.



Jag har hämtat inspiration från Doug Pagitt som besökte Örebro för någon månad sedan och från Dan Kimball som också tänkt till angående det här med bänkar. (Tack Krister för tipset!)

Vad säger ni, behöver vi egentligen kyrkbänkar?
Någon som är beredd att träda upp till deras försvar?

den 19 januari 2008

Helgelse, tålamod och ett Bonsaiträd

Det mesta i det kristna livet tar tid. Vi gillar det inte, men så är det. Karaktär tar tid, frukt växer sakta fram. Det finns inga "Quick fixes". Kristuslikhet tar tid.

Fast å andra sidan, om man vänder på det hela så kan det hända något varje dag. Vi är på väg, vi förvandlas, varje steg kan föra oss närmare målet. Vi befinner oss i en process där varje ögonblick är viktigt. Vi är under förvandling! (Rom 8:29)

Jag gillar Bonsaiträd, de kräver något jag har alldeles för lite av, nämligen tålamod. Visserligen har jag tagit livet av alla jag köpt, men jag gillar tanken. Ett projekt som tar tid, som kräver noggrannhet och tålamod. Medan du kontemplerar detta kan du roa dig med detta virtuella Bonsaiträd, det kan du forma precis som du vill.



Herre, förlåt vad jag har varit,
Helga vad jag är
och säg mig vad jag ska bli.
Francis MacNutt


den 18 januari 2008

Prins Caspian

Ni har väl upptäckt att man släppt trailen för den nya Narnia filmen. Se den här och läs mer om filmen här. Det är berättelsen om Prins Caspian som nu blir film. Jag vet inte när premiären blir i Sverige, men den verkar värd att vänta på. I alla fall verkar specialeffekterna häftiga, alltid något!

Förlorade generationer

Jag läser med intresse Dagens artikel om en församlings uppgång och nedgång. Det jag saknade i artikeln var mer av kritisk analys över frikyrkornas historia och de misstag vi gjort. Jag tycker det här intressant då jag själv finns i en äldre församling. Kyrkan jag jobbar i grundades på 30-talet. Ibland hör man människor tala om den tiden som en fantastisk “väckelsetid”, då man hade väckelsemöten, man hade strängmusik och jättelika söndagsskolor m.m.
Allt det behöver vi igen, eller...

Visst fanns det ljusglimtar i det som skedde då, människor kom till tro och blev engagerade, man tog ett socialt ansvar osv. Min slutsats är ändå den att man satsade på fel frågor. Kanske är det förmätet av mig att ha den åsikten men jag står fast vid att mycket gick snett. Frågor jag ställer mig är: Tänk om man satsat mer på relationer än väckelsemöten, mer på att bygga en familjevänlig öppen gemenskap än att betona “vi och dom“ perspektivet.

När jag bläddrar i gamla matriklar, programblad och liknande så kan jag bara konstatera att om pastorerna på den tiden sagt: “Hör ni, det som är viktigast är att våra barn och våra vänner trivs här, så prioritera era relationer mer än verksamheten. Det viktigaste av allt är att vi bygger en gemenskap” så hade allt sett annorlunda ut.

Om de tänkt mer så är jag övertygad att vi hade vunnit oändligt mycket. Det är med sorg jag konstaterar att man till stor del missade den sk “rekordgenerationen” född på 40-50 talet. Just nu har jag ofta samtal med människor från min egen generation, den född på 60-70-talet (Generation x) och jag inser att om vi inte förändrar allt från grunden riskerar vi att tappa oss också. Sen har vi 80-talisterna och 90-talisterna. Det finns en sak som brinner i mig och det är detta: Vi får inte förlora ytterligare generationer!

Hur kunde man tappa dessa människor? Jag tror det delvis berodde på hårda bud och nyckfulla uteslutningar. Man tänkte ofta helt enkelt fel när man tänkte församling. Församlingen var en gemenskap där man skulle vara helig mer än en gemenskap där man kunde bli förändrad . Man la en enorm vikt vid frälsningsögonblicket då man trodde att allt förändrades på en gång. Människor som visade att så inte var fallet genom synd och misslyckanden uteslöts. Hela "syndakatalogs grejen" uppmuntrade inte till verklig förvandling inifrån snarare blev det ytan man putsade på. Människor med någorlunda känslighet kunde snabbt anpassa sig rent socialt till vad som gällde i denna gemenskap. Man betedde sig på rätt sätt, i alla fall när det gällde yttre saker och beteenden, och man slog hårt ner på synliga avvikelser. Vi odlade en miljö med självklara och tillrättalagda svar på allt, kritiskt tänkande och reflekterande uppmuntrades överlag inte som det borde ha gjorts.
Vi missade till stor del hela tanken på tillväxt och process.

Jag är kanske lite orättvis, givetvis fanns det undantag. Men det som gick fel är allvarligt därför att många av de här konstigheterna följer oss än idag hela feltänket har kommit att prägla även min generation. Vi har så mycket att återupptäcka när det gäller vad en församling är! Tycker ni jag är för tuff mot tidigare generationer? Reagera i så fall!

den 15 januari 2008

En kniv i väggen

Jag har varit pappaledig hela dagen och följde med min sjuåring på ridning. Själv vet jag i stort sett inget om hästar. Men jag börjar faktiskt bli lite intresserad, fascinerande att man kan få så stora djur att lyda och vara så följsamma. Dessutom är hästar onekligen vackra och ståtliga. Bäst av allt är min dotter verkar älska det.

Men det märkligaste kom strax innan vi skulle gå från stallet. Över en ingång så satt en kniv inkörd i dörrposten. Nyfiken som jag är så frågade jag kvinnan som har ridkursen, varför i hela världen man har en kniv i väggen. Hon tittar på mig och sen säger hon på största allvar: ”Kniven finns där för att hålla oknytt borta.” Varvid jag lite korkat säger: ”Du menar typ tomtar och troll och sånt?” Då svarar hon: ”Det här är en gammal gård, här finns mycket folk, och då menar jag inte de levande...”. Kvinnan pratade med mig om spöken!

Innan du frågar, så nej, jag hade inte en utläggning för henne om demonologi och fallna änglar. Jag stammade bara fram ett ”Jaha”. Min dotter var redan på väg ut så hon hörde inte konversationen, lika bra det, hon tycker redan det är jobbigt nog att vara klassens ”mythbuster” när det gäller tomtens existens.

I bilen på väg hem så slog det mig med vilken självklarhet den här kvinnan pratade om ”oknytt” och "spöken". Frågan kom till mig: Ja, men vi då? Vi som tror på de bästa nyheterna av alla, vi som tror att Jesus lever, att döden makt är bruten. Vi som tror på Guds rikes befriande och upprättande kraft mitt i den här världen. Är vi lika frimodiga som den här kvinnan?

Låter vi vår bild av verkligheten lika blixtsnabbt få tolkningsföreträde? Vi som har så oändligt mycket mer att komma med än en kniv i väggen!

Ska bli spännande att följa med på ridningen under våren.

den 13 januari 2008

En vardaglig predikan

Nu är söndagens gudstjänst över och jag ska snart ut medan det fortfarande finns lite sol.

I dag pratade jag om att Gud finns med i det vanliga, det alldagliga. I bland så får vi en sån konstig förväntan på Gud, att det måste ske något extraordinärt hela tiden. I bland får vi för oss att det kristna livet består av idel övernaturliga inslag. (Jag vet att motsatsen också finns, dvs ingen förväntan alls. Men det här stämmer i alla fall in på mig som "post-karismatiker")

Det handlade min predikan om, du som orkar kan läsa den här. Den är skriven på talspråk och utan alla roliga anekdoter, dom brukar jag komma på under tiden.

den 12 januari 2008

Hur förvirrad få man vara?

Befinner mig just nu på Pressbyrån i Örebro. Tanken var att jag skulle till ett möte på EFK kl 10.00. Jag tog tåget från Borlänge i morse och kom hit kl 10.00. Allt bra så långt, det är bara det att det visar sig att mötet jag skulle på är den 19:e!!! Alltså om en vecka!

Jag har skrivit om manipulerande ledare, dags att skriva lite om klantiga! Till mitt försvar så stod det faktiskt att träffen var den 12:e i det första mejlet. (det jag lade på minnet) Men i den andra påminnelsen står det mycket riktigt den 19:e. Vad gör man nu? Bara att ta tåget hem. Irriterande!

den 9 januari 2008

Fallet Karisma - Vilka ledare vill vi ha?

Jag gillar att skriva om goda nyheter. Det är det Kolportören handlar om! Men ibland blir det lite tråkigare saker, som att kommentera Dagens läsvärda artiklar om Karisma tex.
(Läs om det här, här och här)
Jag vill ändå dela med mig av mina funderingar kring vad som gick fel. Jag tror den största boven var den ledarskapssyn som man tillämpade, utvecklar mitt resonemang här för den som orkar läsa.

(Denna bloggpost är uppdaterat den 10/1 med anledning av Dagens
avslutande artiklar)

I dag så avslutar Dagen sin serie om Karisma. Det har varit omskakande läsning. Jag slås av hur skört ett till synes framgångsrikt arbete kan vara. Huvudtesen i den här bloggposten är att det är ledarskapsmodellen som är den stora boven. Det ledarskap som praktiserades är orsaken till alla sårade människor. Trygga ledare hade bett om hjälp med ekonomin tidigare. Trygga ledare hade lyssnat till människor. Trygga ledare hade inte bara kört på.

En viktig fråga som detta väcker är: Var är Ardenfors och gänget skolade? Var lär man sig despotiska ledartekniker? Visserligen har föreståndaren i Pingstförsamling generellt sett en starkare roll än tex en pastor i EFK men ändå. Vårt gemensamma ansvar är att se till att inte fler ledare kör samma grej. Här resonerar jag lite mer kring förtroendefrågan och vad som hände sen med dessa ledare.

(Denna bloggpost är uppdaterat den 11/1)

Jag trodde att Dagens serie avslutades i går, så var inte fallet. I dag så får ledarna tala ut i tidningen. Här kan du läsa intervjuerna med Sven, Thomas, Mattias och Andreas.
Deras uttalanden förändrar inte min kritik mot den hierarkiska ledarskapsmodell de praktiserade. Min skepsis till sk apostoliskt ledarskap har bara förstärkts. Samtidigt tror jag att de är ärligt ledsna för allt som gick fel, kan inte låta bli att undra över hur pingströrelsen tar hand om sina unga brinnande ledare. Här tror jag det behövs självkritik, det hade inte behövt gått så här tokigt.

(uppdaterad den 12/1). Thomas Österbergs ledare upplevs av många fd medlemmar som hård och skuldbeläggande. När jag idag på nytt läser den och tänker mig in i deras situation så förstår jag att de kan uppleva det så. Det jag håller med Thomas om är att andra församlingar och ledare runt om i Sverige, ledare som oreflekterat skickade sina ungdomar till Karisma, delar ansvaret. Men det är olyckligt att skuldbelägga de människor som fanns mitt uppe i detta. Vi ska inte underskatta svårigheterna i den mix av bra och dåligt som kan finnas i ett andligt skeende, man vill så väl och allt är ju så bra, men... Här kan vi alla gå vilse.

Ett praktiskt råd. Finns du i ett sammanhang med bristande insyn där ledare kräver underordnade och använder profetiska budskap på ett manipulerande sätt.
Mitt råd är: lämna så fort du bara kan! Sök hjälp, prata med någon du har förtroende för utanför. Det spelar ingen roll hur bra saker verkar, hur häftiga mötena än är, hur häftiga segerrapporterna än verkar. Lämna!

När det gäller ledarskap så vill jag rekommendera följande från bloggen "Kingdom Grace":
Leadership - Part 1
Leadership - Part 2
Leadership - Part 3
Leadership - Part 4

När jag ändå är i gång så kan jag också rekommendera: How to Ruin a Church

Svaret jag söker är: Varför målar vissa ledare så lätt in sig i ett hörn bestående av "profetiska tilltal", prestige och högmod?

den 6 januari 2008

Dagens predikan, tre emergent snubbar på väg!

I dag ska jag prata lite om vad vi som församling kan se fram emot under 2008. Jag hoppas att det blir utmanade och inspirerade!

Det är ju också Trettondagen i dag, en dag då man brukar minnas de tre vise männen. (Ok, jag vet, det står inget om att de var tre). Läs gärna storyn i Matt 2:1-12.
Spännande! Jag tror nämligen att vi som lever i en postmodern kultur kan lära oss en hel del av de här snubbarna. Kommentera och komplettera gärna presentationen nedan.

den 4 januari 2008

Har vi som bloggar för stort ego?


Jag fick precis senaste numret av tidskriften NOD, jag har inte hunnit lusläst det än, men i alla fall en av artiklarna handlade om bloggarna som vår tids stora narcissister. Jag hörde också på ett radioprogram i bilen (nått på P1, händer ofta att jag sätter på radion hör något intressant, för att sen inte ha en aning om vilket program det var) förra veckan där man kallade bloggare för “neo-narcissister”.

Tydligen är neo-Narcissism en lite lömskare variant av ren narcissism där man låtsas vara intresserad av andra bara för att själv få uppmärksamhet.
I bloggvärlden skulle väl det innebära att man kollar och kommenterar andras bloggar med syftet att fler ska upptäcka ens egen “förträffliga” blogg. Det låter ju inte så trevligt, eller hur?

Jag frågade min visa hustrur om hon trodde att mitt bloggande på något sätt motiverades av mitt ego. Hennes svar var: “Så klart det gör!” Som vanligt har hon smärtsamt rätt. Det här är något vi får brottas med på så många områden i livet. Frågan: Vad är mitt verkliga motiv bakom det jag gör? Samtidigt som frågan måste finnas där tror jag inte att det är bra att dyka för djupt i den. Jag tror vi måste inse att vi allihopa är mer eller mindre stora egoister men att Gud, tack och lov, jobbar med oss. Men någon gång ibland, och inte för sällan, kan det vara på sin plats att ta pulsen på sig själv på det här området.

Ibland är det som när en kollega sa till mig för några veckor sen. “Det är du som bloggar va?" på mitt jakande svar sa han "Vem bryr sig?”

Pappaledig 20% och lite blogginfo

Nytt från den här veckan är att jag är pappaledig med lilla Hilda 1år. Jag fortsätter jobba som pastor 80%, ska bli spännande att se hur jag får allt att gå ihop! Risken finns ju att man jobbar för mycket i det yrket (inte sagt att man alltid får för mycket gjort!). Men nu ska jag alltså fokusera på lilltjejen, det ska bli härligt (säkert lite jobbigt också) men mest härligt.
Få se om det påverkar mitt bloggande någonting.

Några bloggförändringar. Jag kunde inte motstå Loopias erbjudande under december att registrera en .se domän för 19:- för ett år! så nu fungerar www.kolportören.se också.
Vill du ha Kolportören via e-post så är det bara att klicka på den lilla ikonen uppe i hörnet, den som heter Prenumerera på Kolportören. Jag tog bort den stora rutan jag hade tidigare.

den 3 januari 2008

Ska man ändra i det man skrivit?

Låt mig ta upp en bloggfråga jag gått och grunnat på lite. Ska man peta i publicerade inlägg? Alla ni som hållit på med det här längre, vad säger ni? Ibland förhastar man sig ju och trycker på ”publicera” sen upptäcker man en massa stavfel, missade ord och särskrivningar. Vad gör ni? Går ni in och redigerar eller låter ni misstagen synas som ett tecken på ert sinnestillstånd just då?

Eller tänk er följande scenario: Du är upprörd över något, du skriver ett vasst inlägg och trycker ”publicera” för att sen upptäcka, aj då, det där är ju inte jag. Jag är ju en trevlig kille, ingen gnällspik. Vad gör du då? Skriver om eller lämnar kvar?

Jag måste erkänna att jag nu och då ändrar i mina inlägg, rättar uppenbara fel (jag har en särskild fallenhet för sär skrivningar har jag märkt) och kanske formulerar om mig något lite. Men ärligt talat så känns det lite som att fuska. Det bästa är naturligvis att få det rätt med en gång. Kort och gott. Brukar ni peta i era bloggposter?

den 2 januari 2008

Karismas fall – fallet Karisma

Profetiska tilltal, spektakulära händelser, tydliga visioner, drivna ledare, ett socialt engagemang. Dessutom stark bön, lovsång och fräscha gudstjänster. Allt det som vi som vi längtar efter men många gånger saknar här hemma i Sverige.
Ibland tror vi att om bara det här finns så kan inget gå snett.
Ett säkert recept på framgång...

Så såg församlingen Karisma i Stockholm ut. Ändå gick det åt skogen, Big time.
Hur kunde det ske? Dagen söker svaren i ytterligare en intressant artikelserie som jag med spänning kommer att följa.

Uppdaterat den 8/1
Dagens serie fortsätter här, här, här och här.
Ta gärna del av samtalet här.

Ett nytt år med en ny funktion!

Hemma igen efter några härliga dagar i Sälen med familjen och goda vänner. Underbart med gemenskap, skidåkning, Lego Star Wars och en bra deckare förstås. (Vill du läsa en spännande bok så vill jag å det varmaste rekommendera Harlan Cobens senaste The Woods, den finns också på svenska)

Det är nu man skriva något fint om vita ark och oskrivna blad, och visst ett nytt år ligger där framför oss. Ett år med nya utmaningar, bekymmer, sorger och glädjeämnen.

En liten fundering kring hela grejen med bloggande. Jag har nu hållit på sen augusti, nästan ett halvår, och det är roligt att blogga! Jag gillar hela mediet, tanken att man kan skriva nått och få reaktioner på det, ett upplägg som inbjuder till dialog. Bloggar är något av det bästa med det man kallar web 2.0 , som bla handlar om delaktighet, medskapande, samtal och påverkan. Internet handlar inte längre bara om en massa information, det handlar om nätverkande och relationer. Kan man tänka sig något bättre för en pastor!

Jag tror att ledare som får problem när andra tänker och reflekterar är just den sortens ledare som inte förstår det här med bloggande (ja, de finns faktiskt). Auktoritära ledare som inte tål att ifrågasättas ska akta sig för detta, de får hålla sig till att skriva ledare och debbatartiklar. Personligen trivs jag väldigt bra med det här, så fortsätt reagera, ifrågasätt, såga, håll med eller vilket som.

Nytt för i år är att man kan prenumerera på min blogg via e-post. Det är för dig som tycker det är krångligt med RSS flöden och liknande. Det är bara att skriva in sin adress i sidorutan så får du ett mail varje gång jag uppdaterar bloggen.

Slutligen, låt oss sträva efter att vara sådana människor som får andra att växa, så var en person andra trivs med! Var en person som man kan slappna av och vara sig själv med. Det kan vara ett nyårslöfte så gott som något!