den 29 augusti 2008

Piedestalernas (och superapostlarnas) tid är förbi

Det är lätt att förfasa sig över Todd Bentley och nu senast Michael Guglielmucci. Men är inte dessa män också offer för tendensen att ständigt ställa "smorda" ledare på alltför höga piedestaler? Hade Guglielmucci sluppit pressen att ständigt vara den fantastiskt "smorde" sångaren/låtskrivaren hade historien troligtvis blivit en annan. Hade Bentley tagits ner på jorden istället för att exponeras i spektakulära möten och TV-sändningar hade han sen sluppit "superapostlarna" och det medföljande snacket om "Next Wave", "Det mäktigaste Gud gör just nu!", "Outporing", "Väckelse" etc så hade hela Lakeland-grejen sett annorlunda ut.

Det här är ett stort problem inte bara i den karismatiska kristenheten utan överallt där man riskerar att prioritera position över relation, auktoritet över ansvarighet och karisma över karaktär. Vi är människor av kött och blod, vi har svagheter. Det spelar ingen roll hur begåvade vi är på olika sätt, vi är fortfarande människor i behov av andra. Jag behöver inte "superapostlar" över mig utan vanliga människor nära mig som känner mig och älskar mig. Människor som vet vem jag är rakt igenom men ändå bryr sig.

Allvarligt talat: Hur mycket urskiljning behövs för att fatta det?

1 kommentarer:

Adam Davidsson sa...

Ack så rätt. Kommer att tänka på Galaterbrevet 3:28 "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus."

Superapostlarna har blivit stora idoler för många kristna. Intressant att det engelska ordet "idol" betyder både idol och avgud.