den 20 augusti 2008

Annorlunda, inte konstig

Jag funderar fortfarande kring de senaste turerna i den karismatiska kristenheten. (Läs mer här). Jesus kallar oss till efterföljelse i vardagen. Vi kallas till en tro som fungerar i kön på ICA likaväl som i talarstolen. Jag brottas just nu med frågan hur det kan bli så knäppt, korkat, knasigt, kalla det vad du vill, i den karismatiska fåran av kristen tro. Jag räknar mig själv som en karismatiker. Men så mycket har jag varit med om att jag lärt mig följande läxa: Om något verkar helgalet och uppåt väggarna så är det troligtvis... Helgalet och uppåt väggarna! Många karismatiker har en otrolig dragning åt det spektakulära och tyvärr alltför ofta till det rent konstiga.

Låt mig erkänna en sak. Jag försöker att inte vara konstig. När jag predikar så vill jag använda samma röst som när jag busar med barnen eller pratar med grannen. Det är livsviktigt för mig, jag kan ju inte gå om kring och vara en massa olika personer. Eller? När jag ber så använder jag samma röst som när jag pratar med en vän i telefonen. Jag använder samma ord, betoningar och nyanser. Allvarligt! Varför är det här så svårt, varför spårar det så lätt ur och blir konstigt?

En anledning kan vara att vi missuppfattat det anstötliga i evangeliet. En del tycks tro att vara en "dåre för Kristus" betyder att man ska bete sig som någon med svåra psykiska problem!
Det är helt fel! Det dåraktiga i evangeliet, själva utmaningen, finns i att leva annorlunda. Att inte hänga på den här världens konsumtionshysteri, att inte hänga på myten som säger att våld kan försona, att älska istället för att hata, att besegra det onda med det goda. Att helt enkelt leva annorlunda liv. Det är att i sanning vara en "dåre för Kristus".

Inte att skrika i falsett när man ber, inte att skaka huvudet så det håller på att ramla av, inte att rycka, rulla och bete sig allmänt extatiskt. Inte att bete sig som ett kedjat vilddjur i predikstolen. Jodå, jag vet att Gud kan komma på olika sätt och att vi reagerar olika på det. Men vår reaktion på gudsmötet är aldrig i första hand något märkligt och konstigt utan något konkret och praktiskt. Jag är beredd att ta en seriös teologisk debatt om det. (Läs gärna Stefan Greens undervisning om gensvar på Guds närvaro, del 1, del 2, del 3, del 4.)

Klicka på den här länken och fråga dig allvarlig vad det är du ser. (varning för riktigt knepiga grejer) Det är från Todd Bentleys apostoliska installation (eller vad man ska kalla det) strax innan hans problem kom i dagen. Varför fortsätter kristna ledare att försvara utryck som de i Lakeland? Jag förstår inte. Ärligt, jag hänger inte med.

Vi har mött Gud, säger man, jo visst men visst är det så att Gud ibland möter oss trots, vissa saker än på grund av dem. Så skulle jag vilja förklara Lakeland och liknande. Slutligen rekommenderar jag verkligen J. Lee Grady gästkrönika i dagens Dagen.

Rekommenderade länkar:
Call it Apostolic Fallout

Is Bently Taking the ICA Down With Him?

Cutting the Crap: A Call for Charismatic Reform

Charismatic Cleanup on Aisle 6!


Apostolic Bullshit
Apostolic Bullshit II
Apostolic Bullshit III
An Apostolic Tale

Karismatiska hycklare - följetongen Bentley fortsätter


I'm weary of weird Christians

3 kommentarer:

Magnus sa...

Som medlem i Svenska Kyrkan är jag bekväm med tilltalet som råder där. Rakt och okonstlat och med ambitionen att nå ut till alla. Tyvärr faller det ju ofta över gränsen till oinspirerat och tråkigt.

De gånger jag besökt en frikyrka har jag dock reagerat på samma sak som du tar upp här. Mycket bra förmedlas, men så fort det blir konstigt och utstuderat känns det som allt faller platt. (Med detta inte menat att alla frikyrkomöten är konstiga.)

Rent effektsökeri känns bara som ett sätt att manipulera svaga och sökande. Samma verktyg används av andra extremgrupperingar, som nynazister och new age-anhängare. Nä usch och fy, det är skamligt att paketera Jesus viktiga (och ganska enkla och avskalade) budskap i en så frånstötande pajasform!

På tal om kristna konstigheter kan du spana in den här länken: Prisma Teknik

Lev väl!

Ulrika sa...

Jag har mött människor som kallar sig kristna som är väldigt bra på att följa de regler de funnit i Bibeln och att predika dem vitt och brett för andra. Men om man ber om en tjänst eller hjälp så finns ingen möjlighet, man har inte tid, det går inte att ta speciell hänsyn et.c.

Sedan har jag stött på många som inte är kristna som alltid har tid, alltid ger en hjälpande hand till dem som behöver.

Det här är ett verkligt problem tycker jag. Regler och specifika udda beteenden gör inte en person kristen, även om man tycker sig ha stöd för dessa i Bibeln. Tänk er Jesus om han bara tjatat om regler och gjort tecken men inte visat kärlek. Tänk om han inte haft tid, eller vänt sig bort från dem som bad om hjälp? Men tack och lov så gjorde han precis tvärtom. Han styrdes av kärlek och satte tydligt kärleken över ett blint regelföljande.

Jag tycker det är för mycket fokus på samfundstillhörighet, att gå i kyrkan på söndagen, att följa regler et.c. och för lite på att vara en efterföljare till Jesus och inte bara på söndagen bland likasinnade utan ute i vardagen.

Z sa...

Det jag främst reagerade på under den helgen jag tittade på Bentleys predikningar, på God-channel, var att han hela tiden skrek åt församlingen, puttade omkull dem, som du skriver, skakade spasmiskt på huvudet....
jag såg inte en gnutta ödmjukhet hos den mannen och det gjorde mig mycket misstänksam

I kärlek ingår ödmjukhet i högsta grad.