den 16 maj 2008

En ny väckelse poppar upp del 2

Jag kommer från en "karismatiskt bakgrund" inom frikyrkan, jag tror fortfarande att Gud kan göra under idag. Guds rike handlar inte bara om rättvisa och fred (även om det är väldigt, väldigt viktigt) Guds rike handlar också, till viss del, om under helanden och befrielser. Jag tror vi kan få uppleva allt detta här och nu när vi ber (och lever ut) "tillkomme ditt rike". (Själv så håller jag som bäst på att upptäcka och utmanas av Guds rike enligt första definitionen, med det inte sagt att den andra slutat utmana.)

Samtidigt är vi många som tröttnat på avarter, överdrifter och rena konstigheter. Därför reagerar jag med, inte så lite, skepsis på det senaste väckelse fenomenet i Florida. Jag måste säga att jag fascineras och skräms över den totala entusiasm en sån här grej framkallar hos vissa kristna. Samtidigt så kan jag på ett plan förstå det. Jag var med på "Toronto välsignelsen", jag åkte till Filadelfia, Stockholm när Rodney Howard-Browne var där. Jag åkte till Uppsala för att få ta del av "smörjelsen" från olika "Guds män" som kom på Europakonferenserna under 90-talet. So I know the drill. (Bilden är från bloggen RobbyMac)

Risken finns att jag bara känner mig trött och cynisk när saker som de i Florida kommer, allt för medveten att somliga omedelbart hoppar jämfota av glädje. Som pastor finns alltid risken att man blir en åsiktsmaskin, (kanske speciellt som bloggande pastor) samtidigt så upplever jag att jag måste svara ärligt när människor frågar. Om inte jag ger mina perspektiv, vem vet vilkens perspektiv de får? Hur tänker jag då kring detta?
Jag har gått igenom det, jag har sett en hel del urspårningar. Jag har knuffats omkull under förbön. (Handen på pannan och sen: "Stå inte emot smörjelsen!" ett snabbt tryck. Stuch, dunk!) I´v been there! Läs gärna den här artikeln apropå karismatikens avigsidor: I'm weary of weird Christians

Trots detta så tror jag en sund karismatik är nödvändig. Jag har positiva erfarenheter av bla Vineyard rörelsen, New Wine och "Alpha karismatiken". Stanley Sjöberg skriver om karismatiken i dagens Dagen och jag delar hans syn på att den behövs, samtidigt ställer jag mig tveksam till hur den ser ut ibland. Jag attraheras personligen av det som fler och fler kallar ett "post-karismatiskt" perspektiv. Läs mer här för den som vill fördjupa sig.

Slutligen ett uppskakande YouTube klipp som sätter hela "floridagrejen" i ett globalt perspektiv.

(Bilden är från ASBO Jesus, klicka så blir den större)

Uppdaterat den 20 maj: Elisabeth Sandlund skriver vettigt i Dagen om hur de som tidning förhåller sig till företeelser som de i Florida.

Vad säger ni? Hur ser eran resa ut i karismatikens snåriga djungel?

23 kommentarer:

Anonym sa...

Under 90-talet varnade Marc Dupont oss för att hamna i cynism och säga; "I've been there, done that, bought the t-shirt..."

blessings
david åhlén

Ulrika sa...

Jag är uppvuxen med svenska kyrkan och baptistkyrkan. Vad jag kan minnas från min barndom då jag gick betydligt mer i kyrkan än jag gör nu, pratade man inte särskilt ofta om Anden mer än i förbigående. Man ägnade sig definitivt inte åt helande offentligt.

På senare år i takt med att tron åter blivit allt mer viktig för mig blev svenska kyrkan allt mindre intressant då jag upplever den som alltför stel och fast i gamla uttryckssätt och strukturer - och dessutom alltför "ljummen". Jag tilltalas av den mer liberala synen och friheten att själv tolka som ges inom detta samfund, men saknar uttryckssätt som passar mig och tycker ibland att det blir väl spretigt och diffust vartefter ramarna utvidgas.

Nästa steg för mig blev en alpha-kurs i baptistkyrkan. Där betonades Anden lite mer och jag började fundera mer kring detta. Jag slogs då av hur konstigt det kändes att inte mer fokus läggs på den delen inom SvK. En helg hade vi gemensam alpha-undervisning med en mer karismatisk kyrka och jag tilltalades av den öppna uttryckssättet, och att man faktiskt såg engagerad ut i lovsången och bönen. MEN, när man började falla ihop under förbön med tungotal kände jag ett obehag och visste inte riktigt om jag skulle skratta åt det eller gå därifrån.

En tid senare lärde jag känna en tjej i pingstkyrkan och började gå dit och där stötte jag för första gången på profeterande i tungotal. Ytterligare ett tillfälle när jag inte riktigt kunde låta bli att småle, men det lät faktiskt äkta och lite som latin. När däremot personerna bakom mig började be i s.k. tungotal som mest bestod av "No-no-no-no-no, la-la-la-la-la" kändes det mest pinsamt. Jag tilltalades annars av uttryckssättet och den mer moderna formen. Så småningom började jag gå i en bönegrupp med pingstvänner och jag slogs genast av hur lika alla var. De verkade tycka exakt lika om nästan allt rent teologiskt. Det blev alltmer tydligt att jag ständigt var den som hade en avvikande tolkning eller i alla fall en mer öppen syn. Som om de alltid var säkra på att deras sätt att tolka var rätt medan jag är öppen för att min tolkning är en möjlig bland många. Jag kände i alla fall ett obehag i den där likriktningen.

Nu är jag fortfarande "utan kyrka" så jag inte tycker jag känner mig hemma någonstans. Jag tror det här är ett problem: Karismatiken är en viktig del, men varför måste den gå hand i hand med likriktning och konservatism? Och varför tycks det som de karismatiska och konservativa samfunden har monopol på ett modernare uttryckssätt? Och varför blir det så lätt antingen ljummet och utan engagemang och "Andefokus" (ja, jag generaliserar) eller engagerat men likriktat, konservativt och karismatiskt? Jag köper inte att förklaringen skulle vara att endast den konservativa, bokstavstolkande tron är äkta. Så har någon en annan förklaring?

Anonym sa...

På frukten ska profeterna prövas. Följer dom Jesus undervisning? Samlar dom skatter på jorden eller i himlen? Är dom trogna i sina äktenskap? Älskar dom sina fiender? Är deras ja ja och deras nej nej? Tar dom ut bjälken ur sitt eget öga innan dom ger sig på andras flisor? Lever dom i en försonad gemenskap? Är dom fredsstiftare? Bryr dom sig om rikedom eller tjänar dom Gud? Svaret på dom frågorna ger en tydligare fingervisning om vilka vi bör lyssna på och vilka vi bör se upp med än aldrig så många mirakler eller "frälsta". Matteus 5-7.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188

Joachim Elsander sa...

David: Just ja, Marc Dupont, vad hände med honom? Han minns jag väl. (Nej, han knuffades inte.) Jag försöker akta mig för cynism. För mig känns de post-karismatiska/ charismissionala tankarna fräscha när jag försöker hitta fotfäste i de här frågorna.
David, du anar inte hur många min generation som brottas med cynism, man är less på så mycket man mött under sin kristna vandring påfallande ofta har det med de här frågorna att göra.

Ulrika: Jag håller med dig och förstår dina frågor, kolla in länkarna om "Post-Charismatic"/ "charismissional".

Joans: Amen!

Anonym sa...

Nej precis. Han brukade hålla på bakhuvudet när han bad för folk så ingen skulle tro att han puttade;)
Han kör på med sitt ministry - hörde att han var i Oslo för ngn månad sedan. www.marcdupontministries.org/

David

Henrik Engholm sa...

Bra skrivet! Och bra youtube-klipp! Jag har inte följt Lakeland-händelserna och är inte särskilt insatt i profetrörelsen över huvud taget, men om Dagens artikel stämmer finns det anledning till varsamhet. William Branham, som uppges som en viktig influens, hade många konstiga läror. Men låt oss hoppas på det bästa och be...

Anonym sa...

Joachim. Min egen resa i supersuperkort format har (uppvuxen i trad. pingströrelse) lärt mig att "det andliga" är det viktiga. Till detta hörde vissa specifika aktiviteter såsom gudstjänster, upplevelser, bön, bibelläsning, "under och tecken". Jag var därför starkt påverkad av "väckelse-tänkandet" och av Toronto-välsignelsen när det kom, i viss mån också av trosrörelsen.

När jag sedan under en lång process på 90-talet lärde mig att det också har ett egenvärde att göra goda gärningar som inte är "andliga" så förändrades mycket. Men för mig kom en avgörande vändning när jag förstod att Gud (enligt skrifterna) inte ser på mig eller församlingen eller tillvaron i stort som uppdelad i olika delar. Guds rike består inte av två olika delar naturligt/socialt - övernaturligt/andligt, som man måste välja mellan, alternativt försöka hitta en balans emellan. (Som när kristna i det moderna samhället antingen blev liberala som betonade det sociala eller konservativa som betonade det andliga, eller evangelikala som försökte hitta en "balans"). Men det är väldigt svårt att mentalt lämna denna uppdelning, tycker jag. Noterade också att uppdelningen fanns med i ditt inlägg (det första och det andra).
/Jonas

Joachim Elsander sa...

Jonas. Tack för det du delade. Jag håller med dig och jag ser inte heller Guds rike (eller tillvaron i stort) som olika tårtbitar (socialt, andligt, vanligt etc). Samtidigt så kan jag bara konstatera att jag under mitt kristna liv lagt fokus på olika aspekter av riket. Kanske borde jag förtydligat det bättre.

Men vi är på samma linje (tror jag)

Beo sa...

Jag har tidigare kommenterat Lakelandfenomenet. Jag är väldigt skeptisk till mycket i våra väckelse-karismatiska sammanhang. Framförallt den överbetoning som ligger på redskapen. Det märkliga med de senaste tidens "väckelser" (jag vill nog kalla dem förnyelser)är den snabba spridningen och mediala hysterin. Hur många kristna stannar inte framför TV-apparaten och kollar in underhållningen (BAM,BAM) från GOD-TV istället för att vara och göra nya lärjungar? Vi har inte upplevt någon djupgående väckelse i vår generation, så det är svårt för oss att förstå vad de som var med senast - på 30 talet menar...(jag räknar inte med den korta förnyelseväckelsen i början av 50-talet, för jag har hört så motstridiga påståenden om den) Forna tiders väckelser har dock aldrig återkommit - det är en sak som är säker!

Tomas sa...

Hej, jag ville bara säga att jag tror att när man pratar om karismatiska kyrkor (eller kristna) på engelska (i USA) och på svenska så talar man om lite olika saker. En karismatisk kristen på svenska skulle jag använda för någon som betonar Anden och bejakar och söker det mer påtagligt övernaturliga gåvorna, medan en karismatisk kristen i USA tillhör en speciell kyrka med speciella uttryckssätt.

Joachim Elsander sa...

beo: Hur tänker du kring hela väckelsegrejen? (se mina tidigare poster i ämnet)

Tomas: Till viss del har du kanske rätt, samtidigt så uppfattar jag det som att "karismatisk" är ett ganska vitt begrepp även i USA. Man skulle utan problem kunna lägga pingst, trosrörelsen och Vineyard i den korgen. (även om dessa rörelser skiljer sig åt). I Sverige finns det väl bara ett sant (sunt) karismatiskt sammanhang och det är EFK ;-) (Ett försök till humor)

Tomas sa...

Joachim, vad jag förstått så har Vineyard försökt distansera sig från andra mer extrema karismatiker. Vad jag närmast tänkte på var beteckningen Post-Karismatisk. Vilket inte (enligt en av dina länkar) verkar betyda att man förnekar någon nådegåva utan snarare lämnar den "kultur" som betäcknas med karismatisk i USA. Eller har jag fel?

Monica sa...

Har faktiskt en karismatisk bakgrund i Svenska Kyrkan, tro det eller ej, och det var innan OAS-rörelsen. Sprang på konferenser och annat på Åh Stiftsgård som var inspirerade av den karismatiska rörelsen. Har egentligen ganska många goda erfarenheter.

Men samtidigt såg jag att många karismatiska personer egentligen inte var "frommare" än andra.
Man ser det på frukten, som sagt.
Och jag såg att många mådde dåligt i tex Trosrörelseinspirerade församlingars kölvatten.

Och det var ingen garanti att man mådde bättre psykiskt tex. för att man fick tungotalets gåva (om man led av förfärligt dåligt självförtroende, som jag).

Ibland blev det så prestationsinriktat. Fick man inte tungotalet så var det något fel, tex.

Beo sa...

ag håller i stort med dig i dina bloggar om väckelsegrejen.
Det misstag jag tror att jag (och många med mig) gör är att vi många gånger saknar andra perspektiv än det egna. Det gäller både generationsmässigt och mellan olika kristna traditioner. Jag själv kommer från pingst, har varit aktiv i EFK och är nu pastor i en liten missionsförsamling. Jag har fått lära mig lyssna till och försöka förstå andra traditioner än min egen. Sak samma med generationerna:
De äldre (ca 60+) hoppas, ber för och tror Gud om väckelse, fastän de aldrig varit med om det själva i vuxen ålder. Flera av dem ser väckelse som att klockan skall vridas tillbaka och sekulariseringensprocessen vändas (påkristning, säger en del)
Jag tror också på väckelse! Jag tror dock inte på ”the Big One”. I vårt land har den aldrig funnits. Vissa områden har aldrig berörts av det som traditionellt kallats väckelse (att stora skaror av människor avgör sig för Kristus). Det jag upplever vara problem är just de invändningar som du tidigare skrivit om. Man söker ofta väckelsen i en annan verklighet än den man själv lever i. Därför tror jag inte heller klockan kan vridas tillbaka. (Jag är väl en sån där post-XXX)
Jag tror att väckelse är när de troende vaknar och ser sitt eget ansvar för att sprida evangeliet i ord och handling (då bakar jag in både evangelisation och socialt engagemang, naturligt som övernaturligt) och tillsammans börjar söka göra Herrens vilja. Därför uppmanar jag lärjungarna i vår församling att se sin egen sociala kontaktkrets som ”väckelsegrejen”. Det har också resulterat i exempelvis en grundkurs i kristen tro. Men de äldre vill ha väckelsemöten så det får de...kommer från ett ikväll. De som kom var väl skapligt vakna innan men lär ha blivit uppmuntrade. Jag är inte emot ett tradionellt väckelsemöte om alternativet är att man går hem till sig själv och sätter på TV:n...GOD eller ond :-)

Joachim Elsander sa...

Henrik: Din uppmaning att hoppas på det bästa får vi ta till oss!

Tomas: Förlåt om jag inte svarade seriöst. Jag håller med dig så till vida att det helt klart finns mer "skruvade" karismatiska sammanhang i USA. Samtidigt har i alla fall jag mött nog med märkligheter här hemma för att jag ska känna igen mig i hela det post-karismatiska tänket.

Beo: Tack för ditt svar. Jag förstår dig precis. Jag har själv varit pastor i ett sammanhang där "väckelsemöten" stod högt i kurs. Jag tror man i så fall får jobba på två fronter. Ha klassiska väckelsemöten men ändå lägga sitt krut på lärjungaskap.

Tomas sa...

Joachim, jag förnekar inte att det finns skruvad karismatik i Sverige också. Bara att ordet post-karismatisk verkar referera till sådana sammanhang och inte alla karsmatiska sammanhang. Vilket gör termen lite felvisande tycker jag. Åtminstone på svenska. Jag minns en intervju med Bill Hybels i Trons värld för flera år sedan där reporten frågade om Willow Creek var en karismatisk församling. Bill svarade är det var den inte. Vilket inte betydde att de förnekar tungotalets gåva t.ex kan man se det i boken "Som fisken i vattnet". Snarare så förnekade de att de var en viss typ av församling.

Jonas Melin sa...

Intressant samtal här! Jag drogs själv in i den karismatiska väckelsen som nykristen 16-åring på våren 1975. Tungotal, profetiska budskap, hängiven lovsång och personlig förbön har varit en del av min erfarenhet och min praktik sen dess. Ibland har jag hamnat i extrema sammanhang och ibland blivit bränd och blivit försiktig. Idag är jag övertygad om att det är oerhört viktigt att inte tappa frimodigheten när det gäller Andens gåvor bara för att det finns osunda karismatiska sammanhang. Tvärtom behöver vi ta täten och frimodigt undervisa om hur gåvorna fungerar och demonstrera en sund och positiv praktik. Om vi är tysta är det andra som hörs. På Mariannelunds folkhögskola försöker göra detta. I kursen BibelTjänst har jag t.ex. ett block som kallas "karismatisk tjänst" och det kan ju låta lite utmanande.

Jonas Melin sa...

Det finns flera intressanta Pingstteologer som skriver om sådana här frågor. Jag kan tipsa om David Petts och hans bok Body Builders - Gifts to make God's people grow och Robert Menzies' bok Spirit and Power - Foundations of Pentecostal Experience. Båda är riktigt bra!

Anonym sa...

Om vi pratar om "karismatiska kristna" eller ej, har vi då inte bekräftat den språkliga uppdelningen mellan andlig/övernaturligt - kroppsligt/materiellt/naturligt?

Denna uppdelning utövar som jag ser ett väldigt destruktivt inflytande på oss. Den styckar upp tillvaron i två delar och forcerar oss att hantera denna spänning antingen genom att (tro oss) välja den ena polen på bekostnad av den andra eller försöka eftersträva "balans".

Kan vi komma bortom det här eller är det omöjligt?

Jag tycker vi ska eftersträva alla dom gåvor Anden vill ge. Alla Andens gåvor är väl karismatiska, av nåd. Och Paulus blandar konsekvent frisk gåvor som vi uppfattar som "karismatiska" och "naturliga" (Rom 12, 1 Kor 12, Ef 4).
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188

Daniel - Aletheia.se sa...

Intressanta funderingar. Har nu lyssnat och tittat på att antal avsnitt av nya Florida-väckelsen filmat av GOD-TV. Har inte hittat någon skum förkunnelse so far. Många stör sig säker på tatueringar e.t.c.

Tror framtiden kommer visa hur det ligger till. I bland kan man ju tycka som Lewi brukade säga att det är bättre det kokar över än inte alls. Samtidigt förstår jag att det finns en trötthet mot Karismatiskt flum.

mvh
D

anton sa...

intressanta inlägg och kommentarer, som vanligt!

vill lägga in ett citat som finns med i halldorfs bok "hädanefter blir vägen väglös", och som kommer från en av de första nedskrivna profetior som uttalades i pingstväckelsens början på azusa street 1906.

"I de sista dagarna kommer tre ting att ske med den stora pingströrelsen:
Det kommer att bli en överbetoning på kraft, snarare än på rättfärdighet.
Det kommer att bli en överbetoning på lovsång till en Gud man inte längre ber till.
Det kommer att bli en överbetoning på Andens gåvor, snarare än på Kristi herravälde."

ganska träffande på flera kyrkor och "karismatiker" i vår tid. ingen nämnd, ingen glömd.

Anonym sa...

Det är mycket märkliga diskussioner om olika fenomen inom kristenheten i våra dagar. Det poppar upp den ena grejen efter den andra. Och fokuset är hela tiden på vad man kan uppleva. Man använder Guds Ord för att manifestera övernaturligheter. Jag tror på sund karismati och förbön i dess rätta sammanhaNG: I MIN FÖRSAMLING eller i själavård. Men när man bara fokuserar på under i offentliga sammanhang, då har man lämnat den sunda kristenheten.

Vad handlar egentligen den kristna tron? Jo, Gud och människan. Människan har inte i sej själv någon tillförlitlig kunskap om Gud. Den enda sanna uppenbarelsen finns BARA i Bibeln. Den moderna kristna människan är väldigt människo-centrerad och man bedömer det gudomliga utav sina mänskliga upplevelser.

Som kristen människa har jag kommit till insikt om min litenhet och syndighet och Guds storhet och rättfärdighet. Jag vet, att Jesu rättfärdighet som tillräknas mej håller även på Domens Dag och då har bleknat bort alla dessa spiritualistiska fenomens kraft.

Mattias Agnesund sa...

Anton: "Hädanefter" är en briljant bok!