den 9 april 2008

Förlåt!

Det är inte bara barnen som har jobbigt med det här.
Varför är det så svårt att säga förlåt?
Vad tror vi att vi förlorar?

7 kommentarer:

Pekka S sa...

Vi människor är måna om vår självbild. Vi är stolta varelser (utåt och inåt) som inte vill förlora prestige. Vi vill inte vara hunden som blottar strupen och visar sig vara bristfällig.

Precis som du skriver kan man redan hos små barn se motviljan till att säga förlåt. De upplever detta som skamligt och självbildsdegraderande.

Jag misstänker att denna tendens ligger rotad i vår natur även om vår kulturella kontext givetvis påverkar vår upplevelse av förlåtelsebedjans svårigheter.

Joachim Elsander sa...

Pekka välkommen till Kolportören. Jag måste säga att din blogg är bland de snyggaste jag sett!

Jag tror du sätter fingret på precis rätt ställe. För mig är det ett mysterium att det verkar lättare för vissa att säga "Förlåt" medan det för andra är stört omöjligt. Säkert har det med både självbild och prestige att göra. Att be om förlåtelse är ju att erkänna att man faktiskt hade fel och det vill vi instinktivt inte göra.

Pekka S sa...

"Jag måste säga att din blogg är bland de snyggaste jag sett!"

Tackar!

"Jag tror du sätter fingret på precis rätt ställe. För mig är det ett mysterium att det verkar lättare för vissa att säga "Förlåt" medan det för andra är stört omöjligt. Säkert har det med både självbild och prestige att göra. Att be om förlåtelse är ju att erkänna att man faktiskt hade fel och det vill vi instinktivt inte göra."

Sen varierar ju detta med situationen. Det kan i vissa situationer vara lättare att erkänna fel än i andra. Och precis som du säger är vissa bättre på detta än andra. Jag vet inte om det finns en enkelt svar på varför. Det handlar nog om en dynamik mellan, personlighet, självbild, social omgivning, personliga värderingar, m.m.

Kanske något relaterat - Dawkins berättar ibland om en incident som jag finner inspirerande. Den handlar om en forskare som vid en av sina föreläsningar får höra en anmärkning som visar att åratal av hans forskning är felaktig eller på fel spår. Forskaren reagerar då glatt och säger något i stil med "Tack! Nu vet jag bättre!".

Sensmoralen av denna incident ska vara att en vetenskapsman inte får bli emotionellt bunden vid sina slutsatser. Det är strävan efter sanningen som ska vara drivande.

I samma anda finns den en slags skeptikers devis som säger att: Man inte ska lägga prestige i att ha rätt i varje slutsats. Istället ska man lägga prestige i att ha mycket goda grunder när man väl drar en slutsats.
För en skeptiker bör det därmed inte vara en prestigeförlust att ha fel ibland. Men om logiken i slutsatserna visar sig vara felaktig får man slå sig själv på fingrarna. ;)

Z sa...

Jag har erfarenheter av att säga förlåt, där detta inte accepterats, utan personen ifråga bara blivit ännu argare.

Vissa verkar vilja att man rättar till sitt misstag/blunder, kompenserar, INNAN man säger förlåt.

Men jag ber ändå ofta om förlåtelse/ursäkt. Det är mitt sätt att vara. Har dock lärt mig att försöka gottgöra innan jag gör det, speciellt till vissa närstående.

Joachim Elsander sa...

Välkommen Z. Ett tag verkade det som ingen hade något att säga om "förlåt". Jo visst är det så att man ibland ska rätta till det man gjort fel. Problemet är väl (som för mig) att det ofta handlar om oövertänkta ord. Hur rättar man till en korkad kommentar? Jag har funnit att det enda är att be om förlåtelse och lära sig läxan till nästa gång.

Pekka jag gillar dit resonemang om prestige, men den inställningen skulle konfliktsituationer kunna leda till utveckling och lösningar istället.

Z sa...

Jag tycker också att det är viktigt att kunna förlåta.

Björn Granholm sa...

En annan vinkel, som är lätt att missa, är att det ibland lätt blir att man missbrukar förlåtet. När första reaktionen hos nån som gör något fel är att snabbt be om förlåtelse, trots att personen i fråga kanske inte på fullt allvar menar det. Hur mycket betyder ett förlåt egentligen?

Jag ser en viss fara i att det används innan man verkligen menar det. Håller med dig Jocke om att det är svårt och används för sällan, men när det blir mer som en försvarsmekanism för att ta sig ur jobbiga situationer tycker jag det ibland blir lite väl utnyttjat.

När någon sviker mitt förtroende och rätt hastigt ber om förlåtelse och ungefär samma sak upprepas gång på gång, får jag väldigt svårt att lita på den personen Jag är med på Jesus-vänd-andra-kinden-till och att vi ska förlåta andra eftersom vi inte direkt är perfekta själva och jag håller med om det, men ni är nog med på vad jag menar.

Hoppas det var nåt sånär vettigt, nyvaken och lite för lite sömn är inte drömkombinationen när det gäller strukturerade upplägg.