den 30 november 2007

Mp3 och andra predikningar

Den här veckan har jag brottats med mina predikningar på ett nytt sätt. För det mesta är det innan som kampen finns, man funderar, ber och vrider och vänder. Fast den här veckan har problemet visat sig komma efter. Jag har ju försökt att föra över några av mina predikningar från kassettband till mp3, det visade sig lättare sagt än gjort. När man väl ställt in ljudet så att det inte bara brusar eller disstar ur i största allmänhet så visade sig att filerna blev på tok för stora. Efter många om och men lyckades jag krympa till något hanterbart. När jag väl laddat upp dem hade jag på något sätt lyckats vrida upp farten med följden att jag lät precis som Kalla anka men, än är det ju inte jul. Till slut gick det dock. Resultatet finns här.

Annars har jag söndagens predikan framför mig. 1:a advent är både lätt och svårt för en predikant. Den här gången utgår jag från frågeställningen: Varför blev de egentligen så arga på Jesus i Nasaret? Storyn börjar ju så bra (läs i Lukas kapitel 4:14-), Jesus läser skrifterna och alla är nöjda, sen vill de plötsligt knuffa honom utför ett stup! Varför reagerar de så? Är de bara knäppa eller finns det djupare anledningar? Anledningar som även berör oss och drabbar våra liv? Vill du ha svar på den frågan är det bara att komma till Borlänge på söndag ;-) Alternativt vänta på en burkig mp3 fil som eventuellt dyker upp här på bloggen!

Ha en bra helg!

Himmel och jord ska brinna?

Apropå perspektivet i den här insändaren i Dagen.


Klicka på bilderna så blir de större. Kolla in ASBO Jesus för liknande humor.

Det finns två spår i bibeln när det gäller den här frågan. Ett betonar att allt ska brinna, det andra betonar alltings upprättelse.
Jag håller mig till det senare.

den 28 november 2007

Mina senaste predikningar

Jag har precis predikat färdigt min lilla serie hemma i Korskyrkan om att vara församling i en postmodern tid. Här tänkte jag lägga upp några av dessa predikningar som mp3, enda problemet är att vi inte är så hightech i Korskyrkan att vi kan spela in direkt på mp3, jag har därför, slängt över undervisningen från kassettband till mp3, tyvärr blir ljudet lite burkigt men det funkar hyggligt. (Jag använde Audacity om någon vill testa samma grej)

Den här sidan kommer jag att uppgradera med resten av undervisningen så småningom. Jag lägger även en länk till den här bredvid. Om du orkar lyssna får du gärna kommentera, kritisera, såga, vad som helst. Om något faller i smaken är det bara att ta för sig!

Uppdaterat den 29 nov. Nu har jag fått upp tre predikningar. Filerna är runt 5 mb i storlek, jag använder mig av gratistjänsten Omnidrive där jag lagrar filerna därav den något sega nedladdningen. Som sagt lite burkigt är det, men det funkar!

Söndagen den 28 oktober: En församling på väg: Andligt och vanligt

Söndagen den 18 november: En församling på väg: Paulus i Athen

Söndagen den 25 november: En församling på väg: Förändring

Keryx

Jag fick nyligen i en värvningskampanj ett ex av Livets ords teologiska magasin Keryx. På det hela taget verkar det vara en seriös och bra teologisk tidskrift.
I numret jag fick (Nr 3 2007) är temat ”trosundervisningen”. Ulf Ekman och Anders Gerdmar försöker belysa denna undervisning utifrån ett ett lite djupare perspektiv, de försöker gå lite djupare rent teologiskt än: ”Läs som det står, tro som det står och du får vad som står.” De försöker också förankra trosundervisningen i kyrkohistorien. Man kan väl säga att de lyckas si så där, jag upplever faktiskt det hela som stundtals lite krystat.

Det jag saknar i Keryxs artiklar är en lite mer kritisk syn på följderna av denna kristendomstolkning, ta bara det som hänt senaste månaden i USA, där en rad kända trospredikanter nu får stå tillsvars för sitt extravaganta levene. Richard Robert, vars universitet ger Livets ords dito examensrätt, har nyligen fått avgå pga av ekonomiska oegentligheter och andra märkligheter.

Allt det här gör att jag vill ha svar på frågan: Varför går trosundervisningen så oft fel och blir en ren framgångsförkunnelse?
Den frågan får jag inget svar på i tidningen. Kanske kommer det i kommande nummer, då skulle även jag börja prenumerera!


den 26 november 2007

Ledig måndag


Som pastor är man ju ofta ledig denna dag. Jag började den med att skotta snö med min son, kan bara konstatera att det har kommit en hel del under natten. Annars gläder jag mig åt en riktigt bra helg, först var jag på alpha fre-lör, (segt att åka iväg från familjen, men som vanligt blir det ofta bra och mödan värt) Jag undervisade i ett av passen om Anden och så höll jag i avslutningsföredraget om ”Hur kan jag göra det bästa av resten av mitt liv”. Jag lade fokus vid vikten av att se våra liv som berättelser med allt vad det innebär, det blev mindre Nicky Gumbel och mer Walter Brueggemann tror jag.

Sen predikade jag i går, det blev sista delen (för den här gången) om att var församling i en postmodern tid. Nästa söndag så tar adventstexterna över. Frågan jag tuggar på nu är? Vad är julens budskap till min generation och hur presenteras det på bästa sätt? Tål att tänka på, fast inte idag.
Det som slog mig igår är de väldigt positiva reaktioner på min förkunnelse som kommer från de som är födda på 70- och 80-talet. Sånt uppmuntrar en att fortsätta.

Nu hör jag att plogbilen dundrat förbi, dags att ta hand om vallen framför infarten.

den 23 november 2007

Är all mystik skum?

Människor idag är stressade, fragmenterade och har på många sätt svårt att få livet att gå ihop, därför tror jag vi behöver retreater, meditation m.m. (som inte är synonymt med österländsk mystisism). Därför blir det fel om man i allmänna ordalag avfärdar allt som vill hjälpa oss till stillhet som mystisism. Logiken att det måste avfärdas bygger på följande ekvation: Mystik = det låter mystiskt = något skumt = måste avfärdas.
Det lutar lite åt det hållet i den här artikeln i Dagen.

I artikeln så betonar man behovet av ”livsförvandlande andliga erfarenheter”. Jo visst men... Frågan är bara: Hur ser det ut idag? Ser det ut på samma sätt som på 30-talet? eller kanske som på 1300-talet eller ren av 300-talet? Eller kanske en mix... Eller något nytt. Det tål att tänka på.

Bildförbudet kommer upp titt som tätt i den här debatten. Men är inte de flesta av våra kyrkor smyckade med olika kors och bilder? Se bara på gamla bönhus och kapell. Sen är det klart att en bild kan bli en avgud. Se bara på vad TV:n gör med våra prioriteringar, för att inte tala om datorn... Apropå ikoner, även om vi inte kysser dem så klickar vi på dom allihopa ;-)

Nu far jag iväg på Alpha-helg, där hoppas jag på livsförvandlande Guds möten!

den 22 november 2007

Vilken ämbetssyn vill vi ha? del 2

Jag har funderat lite på varför jag har så svårt för hela "succession" tanken och hela ämbets grejen. Som jag ser det finns det en tydlig risk för dualism här när man så tydligt skiljer på vem som är "andlig" och vem som är "vanlig". "Andlig" i det här tänket blir man främst inte genom kunskap, mognad och vishet utan genom att man i en viss tradition, av en viss person (biskop) vigs till något (ämbetet). Tänkandet är i det närmaste magiskt. Denna rit ger dig rätten att syssla med heligare ting än "vanliga". Självklart finns det fantastiskt bra präster och biskopar för den delen, men jag får problem med själva tänket. Har jag missuppfattat något är jag öppen för rättning.

Nu kanske någon undrar hur jag ser på kristet ledarskap, finns inte risken att jag nedervärderar kallelsen med det här resonemanget? Jag tror inte det. Om jag går till mig själv så bävar jag inför det oerhörda förtroendet att vara ledare och pastor i en gemenskap. Men jag tror inte att det förtroendet och den uppgiften gör mig ”heligare” än någon annan med följden att endast jag kan förrätta nattvarden eller vad det vara må. Sen har jag lovat att inte röja något som anförtros mig under själavård och bikt, men det är en annan sak.

Jag har olika gåvor och förutsättningar, samtidigt är jag smärtsamt medveten om vad jag saknar, men jag finns i en gemenskap där varenda en är lika viktig som jag. Där varenda en har gåvor, där varenda en kan säga: ”Herren välsigne er och bevare er”, därför att vi alla är kallade att välsigna. Kort och gott: En gemenskap där alla troende är präster.
Sen är det en otrolig utmaning att få det här att fungera i praktiken!

Självrannsakan behövs

Jag vill slå ett slag för för min kollega Jan-Gunnar Wahléns debattartikel i Dagens dagen. Han spetsar till frågeställningarna ordentligt och jag hänger inte med på allt, men han har några riktigt bra tankar. Bland annat är han inne på samma spår som jag när han ifrågasätter det han kallar ”förkyrkligandet” av svensk frikyrklighet. Han avslutar med fem tänkvärda poänger som jag tar mig friheten att citera:

"Återvända till Ordet som källan för vår tro. Den som är väl grundad i Bibeln och har blicken fäst vid Jesus som Skriftens kärna och stjärna dras inte med av allsköns lärovindar.

Betona omvändelsens nödvändighet. Vårt uppdrag är fortfarande att förkunna hela evangeliet för hela människan i hela världen.

Våga stå för en kristen livsstil, till exempel när det gäller samlevnad, tid och pengar. Förena sanning med nåd och inse att det kristna livet är en vandring. Bara de ”ofärdiga” behöver Gud.

Undervisa om och praktisera Andens gåvor. Låta bön, förbön och lovsång vara pulsen i församlingens liv. ”Väckelse är atmosfär” sa Frank Mangs.

Inse att gemenskap är församlingens sanna väsen. Låta detta komma till uttryck i den lilla gruppen.
Dessa punkter får gärna kompletteras. Jag har dock en känsla av att vi är en bra bit på väg om vi börjar med det här."
Apropå den sista punkten så påminns jag om en frågeställning under Doug Pagitts föreläsning i Örebro. Han betonade att det viktigaste av allt i den kristna församlingen var gemenskapen, till skillnad mot en att definieras utifrån vare sig gränser eller centrum som annars är vanligt.
Det viktigaste var gemenskapen (community). Någon tyckte det lät flummigt och följande frågeställning kom upp: Är församlingen verkligen ”bara” gemenskap?

Min fråga blir. Vadå "bara" gemenskap? Kan en församling överhuvudtaget kallas församling utan gemenskap? Det är i gemenskapen vi utmanas, förändras och växer. Så visst, "gemenskapen är församlingens sanna väsen". Det är där vi får hjälp, uppmuntran och stöd. Vänner vi har mycket att ta igen!

den 20 november 2007

Vilken ämbetssyn vill vi ha?

Ikonfrågan har varit flitigt debatterad i tidningen Dagen (kolla tex här och här ) och på många bloggar. Där har jag inte så mycket att säga.

Däremot så vill jag lyfta upp en annan i mitt tycke viktigare fråga och det är ämbetsfrågan, eller hur ser vi på vilka som tjänar i församlingen? Jag var ju i går på på några föreläsningar med Doug Pagitt, en av ledarna inom Emergent rörelsen (eller samtalet som de skulle säga) i USA. Duog (och emergent rörelsen i stort?) står för en väldigt "lös" ämbetssyn. Doug sa bland annat: ”hemma i vår församling får alla göra allt”. Alla får i princip predika, alla får dela ut nattvarden osv. Han betonade gång på gång att ledarskap är mer en funktion är en position. Självklart har alla olika gåvor och förutsättningar men på det hela taget så förespråkade han en väldigt platt struktur.

Den här synen kan vägas mot en annan trend jag ser i Sverige och det är trenden mot en starkare betoning på ”präst ämbetet”, Missionskyrkan har genom sitt samarbetsavtal med Svenska kyrkan gått åt det hållet. Rörelsen kring Bjärka Säby går definitivt ditåt. Är Peter Halldorf pastor längre eller titulerar han sig präst? Nattvardsordningen på Bjärka talar tex om en präst. Hur postmodern man än är i sitt tänkande så verkar de här båda synsätten te sig oförenliga.

Personligen känns det som en tillbakagång om vi väljer det senare spåret. För mig är tanken på det allmänna prästadömet stark. För mig är bilden som målas upp i Nya testamentet att vi alla är präster en väldigt vacker bild, vi är alla viktiga, vi kan alla göra tjänst inför Gud. Sen finns det olika funktioner, en del är mer av pastorer/herdar andra är evangelister osv.
Själva ordet präst för mina associationer tillbaka till Gamla testamentet till den tid då vi behövde en annan människa (översteprästen) som ställföreträdare inför Gud .
Men i det nya förbundet har vi bara en ställföreträdare och det är Jesus.
Jag ska utveckla det här resonemanget mer längre fram men bara en fråga:

Hur vill vi ha det?
Ge gärna skäl för och emot dessa till synes oförenliga synsätt.

den 19 november 2007

Doug Pagitt på Missionsskolan

I dag blev det en heldag på Örebro Missionsskola. Doug Pagitt var mycket intressant att lyssna på. Jag hann till och med fika lite med honom och han visade sig vara en mycket trevlig kille.

Föreläsningarna var utmanade och lagom provocerande. På förmiddagen pratade han lite generellt om församlingen. Några citat: ”Churches ought to be communities of theological participation and imagination” och ”We are more than authorized re-tellers” ”The great risk of the church is not in losing our tradition it is losing our ability to reimagine the meaning of the gospel in our day”.

Doug visade bilder från deras kyrka. Gudstjänstlokalen ser ut som ett stort vardagsrum med soffor, fåtöljer och bord. Den som predikar sitter i mitten och samtalar med de närvarande, grundtanken är att alla är viktiga att alla har något att bidra med. På eftermiddagen fokuserade han på förkunnelsen. I korthet menade han att det inte funkar att bara ”hålla tal” man måste föra en dialog både innan och under predikan. Stor vikt lades vid samtalet, förmågan att "play along as you go". Spännande och utmanade, inga koncept här inte!

Dessutom fick jag träffa bloggaren Douglas Molgaard i verkliga livet, det var trevligt!

Här är bildbeviset på att jag var där, jag klippte det direkt från Dougs blogg. Jag säger bara en sak, den killen bloggar så fingrarna glöder!

den 18 november 2007

Doug Pagitt i Örebro!

I morgon bitti bär det av till Örebro. Visserligen är måndagen i vanliga fall min lediga dag men det kan inte hjälpas. Doug Pagitt gästar Örebro Missionsskola och jag har tänkt vara där.
Doug är pastor i Solomon's Porch, Minneapolis och en av ledarna inom emerging tänket i USA.
Jag har i mitt sätt att predika utmanats ordentligt av en av hans böcker: Preaching Re-Imagined. Doug predikade förresten för några veckor sedan i Rob Bells församling, Mars Hill (det går fortfarande att ladda ner hans predikan här). Det ska bli spännande att lyssna på honom och kanske byta några ord, jag återkommer!

John Wimber

Några tankar från en söndagsledig pastor. Jag gillar Brian McLaren mycket och håller som bäst på att läsa hans bok "Jesus hemliga budskap", men jag håller inte riktig med om att hans fokusering på Guds rike är något nytt. (klart det inte är!) När jag första gången läste Brian så tänkte jag direkt på John Wimber, John grundade Vineyard rörelsen, en rörelse som under 90-talet stod för en sund karismatik med en tydlig gudsrikes fokusering. John Wimber dog för tio år sedan och med honom verkar Vineyardrörelsen tappat både riktning och fart. Rätta mig gärna om jag har fel. Men när Vineyard i Sverige blev ett samfund så verkar de ha tappat inflytande, deras arvtagare är New Wine en angelikansk rörelse som står för klassisk "Vineyard karismatik".

För mig som i början av 90-talet var ganska så influerar av trosrörelsen så betydde Vineyard mycket för en sund, avslappnad och naturlig tro. När jag läste teologi i Örebro så var Ladds bok ”A theology of the new testament” mycket värdefull, både Wimber och McLaren har hämtat en hel del därifrån när det gäller riket. Visst finns det skillnader dem emellan, McLaren fokuserar rikets sociala och politiska aspekter lite mer medan Wimber lyfter upp de övernaturliga aspekterna typ helanden och under mer, men tydliga likheter finns. McLaren säger så här om Wimber i en intervju i Relevant Magazine: ”John Wimber really had a lot to say about the kingdom.”. Läs hela intervjun här. I dag lyfts likheterna mellan Vineyard och Emerging upp på Emergent Villages blogg läs här. Spännande!

Det här inlägget skrevs i all hast på morgonen men reviderades på kvällen. Några stavfel fixades och jag la till några länkar + lite annat.

den 16 november 2007

Risker med att blogga

Jag tänkte lista några risker med bloggning. Fyll gärna på.
  • Tar för mycket tid
    Som pastor är jag noga med att försöka inkludera mitt bloggande med processer i församlingen på det sättet så får jag värdefull input genom bloggen. Men ett varningens ord är ändå på sin plats. Det verkliga mötet med människor kan aldrig ersättas av bloggkommentarer, hur stimulerande de än kan vara.
  • Åsiktsmaskin
    Det finns en uppenbar risk att man plötsligt har en massa åsikter om allt mellan himmel och jord. Tjänster som Twingly är både en möjlighet men också en risk. Måste man tycka så mycket om allting? Här känner jag att jag kanske hamnat fel ibland.
  • Onödigt vass
    Saker ser värre ut i text än de skulle gjort i ett vanligt samtal och ironi är lätt att missförstå. Något att tänka på speciellt om man skriver om andra människor.
  • Rankinglistor
    Först är man glad att någon överhuvudtaget har sett ens blogg, men ganska snart så blir det viktigt hur många som läser den. Det här kan bli farligt och leda till en onödig press. Strunt samma om man ligger i botten eller toppen, bara man skriver om det man tycker är viktigt.
  • Det man skriver på bloggen måste man kunna stå för under översiktlig tid
    Även om man lägger ner sin blogg så finns den kvar i olika arkiv på nätet, i olika datorer osv. Det här tror jag det är viktigt att tänka på. Det är lätt att klippa och klistra text på nätet. Du kan citeras i stort sett hur länge som helst. Därför bör man väga sina ord.


den 15 november 2007

Hemma igen!

Så där, nu är medarbetar dagarna i Huskvarna över. Det har varit intensiva dagar, men det är alltid roligt att träffa gamla och nya vänner. Tack förresten alla ni som uppmuntrat mig i mitt bloggande!

Stor behållning hade jag av att lyssna på Niklas Piensoho, han var avslappnad och jordnära. Niklas pratade på ett mycket vettigt sätt om det här med visioner som annars lätt blir överambitiöst och flåshurtigt. Hans seminarium om att predika på ett relevant sätt var riktigt bra. Dessutom har jag stor respekt för en förkunnare som säger att vi får sno så mycket vi orkar och samtidigt erkänner att han själv själ en hel del från andra. (Förresten om någon hittar något vettigt på den här bloggen. Ta det, tuta och kör!)

Mest utmanade var Birgitta Sundin från Falun. Hon talade bla om hur vi pastorer använder vår tid med tanke på det som är verkligt viktigt: vår relation med Gud. Jag fick en tankeställare när hon tog upp datorer, Internet, mobiler + andra tekniska prylar. Det här med datorer och bloggande är kul och spännande., jag gillar respons och jag gillar att läsa andras bloggar.
Men allt det här tar tid. Här tar jag till mig Birgittas varning.

den 12 november 2007

Det här är ett test!

I morgon ska jag åka till Huskvarna på medarbetardagar. (en massa
pastorer som träffas, mest för att ha gemenskap och fika men även för
lite annat) Hela arrangemanget äger rum på Kungsporten, EFK
församlingen i Huskvarna (Coolt, men kanske lite väl anspråksfullt
namn). Få se om jag kommer att hinna med att blogga något från den
tillställningen. Bla Niklas Piensoho och Birgitta Sundin kommer att
prata plus någon kommunikations snubbe jag inte hört talas om. Ärligt
talat känns det lite segt att lämna frun och barnen för att åka ända
till Huskvarna. Men kommer man väl fram brukar sånt här bli ganska kul
ändå. Det här inlägget är förresten ett test, jag provar att blogga
genom att skicka in en e-post till Kolportören, på det viset kan jag
blogga från mobilen. (ännu en sak som gör den lilla "tingesten"
oumbärlig, vet inte om det är bra eller dåligt !?!)
Vi hörs!

den 11 november 2007

Dagens predikan och kristna tillrop

I dag fortsatte jag att predika över vad det innebär att vara församling i en postmodern tid. Jag pratade bla om vår tendens att tala ett religiöst språk som ofta är obegripligt för vanliga människor. Jag sa vidare att vi aldrig ska tala om människor som inte ännu funnit en kristen tro som”de ofrälsta”. Nej, i allt vi gör bör vi använda samma språk som vi skulle använt om så hela kvarteret fanns med på gudstjänsten, inte bara några kristna. Om vi gör det så kanske folk från kvarteret verkligen vågar sig in. Å andra sidan är församlingen inte kyrkobyggnaden utan överallt där vi finns. Det handlar inte om att de ska komma till oss, det handlar om att vi lever ut Guds rike överallt.

En märklig biverkan av det här perspektivet är att jag just nu har ruggigt svårt för kristna tillrop som halleluja och liknande. Jag vet att det förekommer i psaltaren och jag vet att det säkert har sin plats som uttryck för tron. Men just nu känns det bara... konstigt. Missförstå mig inte, jag känner mig mer entusiastisk än någonsin över de goda nyheterna. Men måste inte språket även här ha någon form av kulturell relevans? Visst kan man hojta halleluja i den privata bönevrån eller på bönesammlingen om man nu känner att det behövs, men kanske man ändå ska låta bli om andra än "religiöst härdade" finns med. Vad säger ni. Är jag för anpassad nu?

God natt och fridshälsningar ;-)

den 9 november 2007

Är vi inte ibland våra egna värsta fiender?

Några ord angående Dagens artikel om hur kristna skildras på film/TV. Självklart är det alltid olyckligt när präster/pastorer visas som hycklande, halvgalna despoter med klara psykopatiska drag. (vad får de allt ifrån?)

Men, och det här är viktigt! Jag tror inte det här är den största risken. Den största nidbilden av vad kristen tro handlar om kommer dessvärre från våra egna led. Jag vet inte om jag kan glädja mig åt kristna kanaler som God channel och liknande. Allt för ofta visar de en glättig bild av kristen tro som mest handlar om att TV-evangelister vill åt dina pengar. (ok, jag är lite orättvis nu, givetvis finns det undantag). Dagen skriver just nu om en granskning av predikanter som lever liv i ofattbar lyx bakom stängda murar.

Det värsta med det hela är att det faktiskt händer att vanligt folk ser eländet! Jag hade för en tid sedan ett samtal med en god vän som berättade att han trodde han hamnat på en kanal med ”Wrestling” (en amerikansk ”underhållning” med brottare som pucklar på varandra efter alla konstens regler) Det visade sig att det inte alls handlade om det, nej i själva verket var det en TV-predikant på en kristen kanal som härjade på!
Sånt är ju inte direkt bra för det kristna vittnesbördet heller!
Det går ju att göra bra grejer, kolla bara in Rob Bells Nooma serie. Den kan man sätta i händerna på vem som helst. Självklart gäller inte det här bara företeelser på TV, vad möter människor när de kommer till våra kyrkor? När de ser våra olika kampanjer? Vilken bild skapar vi av oss själva?

I stället för att ondgöra oss över hur kristna skildras på TV och på film, låt oss leva sådana liv att det blir uppenbart för alla som möter oss att dessa filmer inte har något som helst med verkligheten att göra. Måtte människor möta, kärlek, hopp, förbarmande i vår närhet! Måtte de möta de goda nyheterna om Guds rike! Då fattar man att Gunvald Larsson (+ ett gäng TV-evangelister) är på låtsas, men att vi är på riktigt!

den 8 november 2007

En sund karismatik för en postmodern tid

Jag har idag varit på pastorsträff ute på Dalagården inte så långt från Borlänge. Magnus Davidsson som är pastor i Elsborgskyrkan, Falun delade några tankar med oss. Magnus är alltid lika intressant att lyssna på.

Vi samtalade bla om karismatik, och vi konstaterade att det fortfarande finns en massa konstigheter på det här området i kristenheten. I bilen på väg hem så funderade jag på hur en sund karismatik skulle kunna se ut och passa in i "emerging tänket”. Bloggaren Grace på ”Emerging Grace" har skrivit några intressanta inlägg om detta. Jag är mycket öppen för mer tips och tankar.

Hur ser egentligen karismatiken ut i ”emerging church” sammanhang?
Här borde finnas många intressanta "Guds rikes aspekter".
Kommentera gärna!

Predikanters liv i lyx och flärd granskas

Jag skrev för ett tag sedan om Richard Roberts lyxliv. Nu är det dags för en bunt andra ”framgångs predikanter” att synas. Läs mer här och här. Jag uppdaterar idag (9 nov) med ytterligare en intressant artikel om detta från "Out of Ur".

Alldeles oavsett om dessa individer gjort något skumt rent juridiskt kan jag inte låta bli att undra: borde vi verkligen läsa dessa predikanters böcker, se deras TV-program och än värre, bjuda hit dem till våra konferenser?
Blir inte all den här lyxen, jetplanen och det ständiga pengatiggandet en svart parodi på vad kristen tro egentligen handlar om? "God will bless you IF you give to this ministry..." tugget ni vet. (Om du inte förstår vad jag pratar om kolla in GOD-TV eller liknande kristna tv kanaler så klarnar det)

Om vi nu ska ta influenser från USA är inte tex Shane Claiborne betydligt mer utmanande för vår livstil än rolex försedda TV-evangelister med märkliga frisyrer?

Bedöm själva.

den 6 november 2007

Den gode den onde och den fule!

I kväll hade vi hemgruppen hemma hos oss. Barnen lekte för sig och min grabb som är 5år skulle spela bordshockey med sina kompisar. Då hörde jag honom säga: ”OK, jag är dom goda så får ni vara dom onda”

Det är lätt att skratta åt det här men är det det inte precis så här vi ofta gör? Självklart så placerar vi oss själva som de goda. De andra får vara de onda, eller kanske bara de fula, de annorlunda, de som inte är som vi. Det här går igen i allt från världspolitik till barnens lekar. Vi, eller snarare JAG är mallen utifrån vilket allt annat dissas eller godkänns. Jesus, hjälp oss!

PS. Om du någon gång känner för en spaggetivästern så rekommenderar jag Sergio Leones ”Den gode, den onde, den fule", men räkna inte med att få stuff till alltför många predikningar!!!” DS.

Prylarnas fåfänglighet

Nu är vi tillbaka efter en riktigt skön helg i Stockholm. Barnen har åkt tunnelbana för första gången (exotiskt om man kommer från Borlänge!) Vi gick på Junibacken (En sagoupplevelse som bygger på Astrid Lindgrens berättelser), riktigt kul faktiskt! Sagotåget är att rekommendera!

Men inget kalas utan krasch. Innan vi skulle åka på lördagsmorgonen så blev vår slambrunn överfull (vi bor på landet). Inte så kul! Kommunen låg efter och hade inte tömt. Efter en akututryckning så ordnade det sig och vi kom iväg (varför händer alltid sånt på en helg?).
På väg hem från Stockholm så började det ryka från höger framhjul. Det vissade sig att bromsen på något sätt gått i baklås, efter ett besök hos Citroën i Upplands Väsby så kunde vi fortsätta.
Och i morse så började det ryka betänkligt från min gamla Nissan Primera när jag skulle iväg till kyrkan. Lyckligvis så startade skrot 740:in. (jag har för många bilar, jag vet!)

Vad vill jag säga med det här? Jo dels att prylar ställer till det för oss. Det kan inte vara rätt att man ska gå omkring och oroa sig för bilar och avlopp! ”Gör er inga bekymmer” sa ju Jesus.
Visst vi behöver prylar (och avlopp!). Men gör de oss lyckligare? Knappast, fast helt klart underlättar de vår tillvaro i bästa fall. Det andra jag funderat på är upplevelser, Junibacken var en upplevelse men så var också tunnelbanan, det var också häftigt att bo på Morbror Mats golv!
Vad blir sensmoralen av detta:
Det är inte bara saker som kostar en massa pengar som är kul, alltså ger bestående positiva upplevelser. (Junibacken, bilar m.m.) utan även en tur med tunnelbanan, förutsatt att man bara har barnasinnet kvar (och kommer från Borlänge)

den 2 november 2007

Varför Kolportören?

Helgläsning
Jag får ibland frågan varför jag valt att kalla min cutting edge, super postmoderna (i alla positiva bemärkelser av ordet) emerging blogg för just Kolportören. Enkelt svar, jag är lite retro!
(Sen fick jag hjälp med namnet av min gode vän Thomas G!)
Men vad är/var en Kolportör? Läs Wikipedias definition här.

Jag surfade runt lite på dagens gedigna arkiv. (här finns nog mycket guld att vaska fram) och hittade den här artikeln om den förste Kolportören. Det står att det är pluswebb men det verkar fungera ändå. (om inte, får du hålla tillgodo med "Kolportörens målsättningar" nedan. )

Kolportörens målsättningar

  • En bok färdas till platser dit aldrig en predikant hinner.
  • En bok når kungen lika bra som torparen.
  • Boken är billigare än en predikant.
  • Boken angrips inte av feber och förkylning.
  • Boken blir aldrig trött eller ålderssvag.
  • Boken är en predikant som når vem som helst, var som helst och när som helst.
  • Boken når till och med den oåtkomliges hem.

Men jag skulle säga:

Kolportörens målsättningar
  • En blogg färdas till platser dit aldrig en predikant hinner.
    (förutsatt att det finns en fungerande Internetuppkoppling, men det gör det väl i stort sett överallt)
  • En blogg når kungen lika bra som torparen.
    (se ovan)
  • Bloggen är billigare än en predikant.
    (helt gratis faktiskt!)
  • Bloggen angrips inte av feber och förkylning.
    (bloggaren kan ju bli sjuk, men det som står skrivet, det står skrivet!)
  • Bloggen blir aldrig trött eller ålderssvag.
    (behöver dock uppdateras regelbundet)
  • Bloggen är en predikant som når vem som helst, var som helst och när som helst.
    (se första punkten)
  • Bloggen når till och med den oåtkomliges hem.
    (ok, jag vet att min blogg inte verkar funka i Kina)
Ha en skön helg!

Hur tänker dom???

Dagen skriver idag om Richard Roberts, ytterligare en amerikansk kristen ledare som väljer att leva ett liv i lyx (och arrogans). Hur tänker dessa ledare egentligen?

Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt 20: 26-28)
Men innan vi börjar kasta sten får vi själva fundera på följande brasklapp:
:

den 1 november 2007

Församlingstillväxt. Not the hard, but the cruel way...


En liten skräckis så här i halloween tider!
(Klicka på bilden så blir den större)

Fariséernas problematik

Carl-Henric Jaktlund har gjort en fantastiskt bra reportageserie om den messianska rörelsen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen Dagen är en mycket bra tidning!

Det är lätt att förfasa sig över läror likt de som Den messianska föreningen Shalom sprider. Men vad står det här för? Jag tänker inte bara på den här något extrema företeelsen, utan hela grejen.

Varför blir tron lätt lagiskt, extrem och plötsligt väldigt fjärran från den Jesus vi möter i evangelierna? Ett svar kan vara att det handlar om samma problematik som fariséerna levde i. De var frustrerade över Israels situation. Israel var ju ockuperat av en fjärran stormakt, det såg ut som om alla Guds löften skulle gå åt skogen. Varför? Frågade man sig. Svaret tedde sig solklart. Det beror på avfallet så klart! Deras svar blev att om man bara skärper sig ordentligt, följer lagen till punkt och pricka. Då kommer Gud att förbarma sig över oss på nytt och upprätta Israel.

Känns resonemanget igen? Får vi bara ordning på förfallet i vårt samhälle, får vi bara ordning på förfallet inom kristenheten, då kommer väckelsen. Fariséerna hade inte helt fel, men i deras iver att följa alla regler glömde de bort det viktigaste. Omsorgen om de svaga. Någonstans föll kärlek och barmhärtighet bort, deras tro blev kall och hård, gränserna mellan syndare och rättfärdig, utanför eller innanför blev knivskarpa.
Sen kommer Jesus och förstör alltihop. Inte undra på att de blev arga!
Tillbaks till vår situation. Hur kommer Jesus till oss i Sverige idag och hur undviker vi fariséernas fälla?