den 22 november 2007

Vilken ämbetssyn vill vi ha? del 2

Jag har funderat lite på varför jag har så svårt för hela "succession" tanken och hela ämbets grejen. Som jag ser det finns det en tydlig risk för dualism här när man så tydligt skiljer på vem som är "andlig" och vem som är "vanlig". "Andlig" i det här tänket blir man främst inte genom kunskap, mognad och vishet utan genom att man i en viss tradition, av en viss person (biskop) vigs till något (ämbetet). Tänkandet är i det närmaste magiskt. Denna rit ger dig rätten att syssla med heligare ting än "vanliga". Självklart finns det fantastiskt bra präster och biskopar för den delen, men jag får problem med själva tänket. Har jag missuppfattat något är jag öppen för rättning.

Nu kanske någon undrar hur jag ser på kristet ledarskap, finns inte risken att jag nedervärderar kallelsen med det här resonemanget? Jag tror inte det. Om jag går till mig själv så bävar jag inför det oerhörda förtroendet att vara ledare och pastor i en gemenskap. Men jag tror inte att det förtroendet och den uppgiften gör mig ”heligare” än någon annan med följden att endast jag kan förrätta nattvarden eller vad det vara må. Sen har jag lovat att inte röja något som anförtros mig under själavård och bikt, men det är en annan sak.

Jag har olika gåvor och förutsättningar, samtidigt är jag smärtsamt medveten om vad jag saknar, men jag finns i en gemenskap där varenda en är lika viktig som jag. Där varenda en har gåvor, där varenda en kan säga: ”Herren välsigne er och bevare er”, därför att vi alla är kallade att välsigna. Kort och gott: En gemenskap där alla troende är präster.
Sen är det en otrolig utmaning att få det här att fungera i praktiken!

1 kommentarer:

Denny K sa...

Ditt sista stycket andas ödmjukhet. Du har rätt Joachim att din kallese gör dig inte heligare än någon annan i Guds rike. Vår rättfärdighet sitter helt och hållet på Gud Faderns högra sida – Jesus Kristus. Kan hända just skillnaden på position och funktion är var din innersta konflikt ligger. I position är ALLA lika heliga därför att de frälses av nåd och är försonad av Gud. Det finns också förordningar inom skriften om hur sakramenten skall tillhandahållas och vem som skall stå för församlingens uppfostran och väl.

“Succession” av läran är det inget fel på. Apostolisk succession skapar problem. “Succession” av tjänst genom handpåläggning som befästs genom ett rakt nedstigande led blir besvärlig. Det finns ingen sådan succession inom svenska kyrkan. Sverige låg under påvlig disciplin och Vatikanens representanter i sverige och norden fick inte prästviga eller installera biskopar efter att den svenska kungen och kyrkan bröt med Rom. Ingen biskop som höll med utbrytarna hade “rätt enligt Rom”, att insätta någon eller prästviga; d.v.s. om det fanns någon biskop överhuvudtaget. Dualism som du syftar på är ett gnostiskt arv. I judisk tänkande fanns ingen skillnad utom allt var heligt: livet var heligt och vardagen med.

Emergent Church rörelsen är inte oemotsagd bland de kristna i USA. Det är dock ett annat ämne, men tanken att vem som helst i församlingen kan predika eller får predika är lite skrämmande. Det finns de med en kallelse att predika - och det är en kallelse. Kallelsen innbär också en plikt och ett oerhört ansvar inför Gud. Alla de kristna skall ser sina gärningar går genom elden. Tanken passar bra på “Domsöndagen”. Det är trofastheten som gäller. Men de som undervisar har större ansvar inför Herren därför att Han har anförtrott de sina till dem.