Mer om Israel/Palestina

I början av nästa vecka bär det av till Det heliga landet. (okej, jag tror inte att länder är heliga men speciellt är det onekligen)

Jag fortsätter att förbereda mig så gått det går. En film jag tyvärr inte kommer att hinna se innan jag åker är With God on our side. (Tack Egon Berglund för tipset) Den tar upp de stora problem som "kristen sionism" orsakar för människorna i Israel/Palestina, judar såväl som palestinier.

Vår uppgift som Jesus efterföljare är inte att ta ställning för bara den ena sidan (vilken det vara må).
Vår uppgift är att komma med försoning!

Se det här klippet med Salim Munayer.

Theology of Reconciliation from Porter Speakman Jr on Vimeo.

Se mer på Vimeo

Inför min resa till Israel/Palestina

Nästa vecka ska jag och övriga i ledningsgruppen för Frizonfestivalen resa till Israel/Palestina. Det ska bli jättespännande, det är första gången för mig. Som förberedelse har jag bla sett dokumentären Occupation 101.

Dokumentären är upprörande och jag rekommenderar den speciellt till oss frikyrkokristna som är uppvuxna med en ofta förenklad och ensidig pro-Israelisk retorik. Se den och bli berörd!

"Du ska inte vara cynisk och bitter"

Ett problem som uppstår när människor lämnar osunda andliga miljöer/upplevelser är att de ofta får brottas med en dos av cynism och bitterhet. Det är naturligtvis inte bra. Ingen människa mår bra av att vara cynisk och bitter. Det som gör det hela dubbelt grymt är att ledare i dessa miljöer ofta gör sitt bästa för att trycka på denna ömma punkt. Det är lätt att fördöma och det görs flitigt.

Det är alltför sällan dessa ledare stannar upp och ställer sig frågan varför människor blivit på det här viset. Tänk om ledaren vågar fråga sig själv: "Är jag en del av problematiken, är jag till och med orsaken till den?" Dessa frågor är helt avgörande. Jesus varnar vid ett tillfälle å det starkaste mot att förleda "en av dessa mina minsta".

Om bitterhet och cynism är synd så vilar också ett stort ansvar på den ledare som genom sina (hårda) ord och handlingar förlett människor dit.

Samtidigt är vi alla ansvariga för våra handlingar och reaktioner, jag ursäktar inte bitterhet. Jag är också övertygad om att det finns en väg ut ur den oavsett vad den som orsakade den gör eller förstår. Den fred Jesus kommer med kan övervinna alla oförrätter och bringa försoning.

"Jesus hjälp oss att inte skapa bitterhet i människors hjärtan."

Pragmatisk tradition?

En vanlig kritik är att många kyrkor blir för pragmatiska, alltså man låter det som "fungerar" bestämma vare sig det är teologiskt sunt eller inte. Åter andra kyrkor håller traditionen väldigt högt, vare sig det är teologiskt sunt eller inte. Man vördar väldigt starkt sin historia, de liturgier, mönster och traditioner man ärvt. Ofta ses dessa två som varandras motpoler. Med det här som inledning vill jag berätta en historia:

Det berättas om en baptistförsamling någonstans i Sverige som hade ett lite annorlunda moment när de firade dop. Direkt efter dopet så fick de nydöpta en kopp varm mjölk. En ung pastor ställde sig undrande till varför. Svaret han fick var "Så har vi alltid gjort". Här skulle man kunna stanna upp och söka efter en djup tanke som gått förlorad genom åren.

I urkyrkan så lär de nydöpta ha fått mjölk och honung i samband med dopet som en påminnelse om att de gått in i det förlovade landet. Kanske är det samma bild och tänk här? Kanske finns det någon annan djup sanning som är fördold?

Enligt berättelsen så lyckas den unge pastor tillslut spåra handling till församlingens första dop på 1800-talet som skedde i en vak mitt i smällkalla vintern. För att inte de nydöpta skulle förfrysa sig alldeles så ordnade några damer i församlingen med något varmt att dricka. När man sen väl hade byggt ett kapell med egen dopgrav så behöll man "mjölkmomentet". Åren gick och tillslut var ursprunget till den varma mjölken förlorat även om själva handlingen överlevde.

Vad vill jag säga med det här? Jo är inte alla traditioner, eller i alla fall många av dem, endast från början pragmatiska grejer som införlivats och sen hängt med av bara farten?

Hur förhåller vi oss till det här idag som kyrkor och församlingar? Behöver vi "avslöja" traditionerna och kanske sluta med en del av dem? Eller ska vi se dem som ett pittoreskt inslag även om deras en gång pragmatiska funktion för länge sedan gått förlorad?

Vissa saker är alltid sanna, men andra saker är ohjälpligt bundna till en viss tid och en viss situation men hur håller vi isär vilket som är vilket? Vilka risker finns när vi låter dessa handlingar definiera oss?
Ja ni hänger med.

Vad säger ni?

PS. Jag tänker alltså inte bara på mer "högkyrkliga liturgier" utan på saker som hur vi sitter i kyrkan, hela inredningen, predikans utformning, sångerna vi sjunger, hur vi sjunger etc, etc. DS.

Frizonpredikan

Sitter mitt på frizonområdet och skriver. Här kommer presentationen från min predikan i går kväll. Temat var skaparen och jag utgick från Joh 20:11-18:

Inför Frizon

Jag är precis hemkommen från en härlig semester med familjen. (Då vi bla besökte den vackra och idylliska småstaden Röros) Sitter nu och försöker ladda om för nästa stora utmaning. Frizon!

Jag har ju förmånen att vara med i ledningsgruppen för den här förnämliga festivalen, dessutom ska jag predika på torsdagskvällen i Magasinet. Temat för predikan är "Skaparen" och jag ska ta avstamp ifrån tre rubriker:
1. Ny skapelse 2. Ny mänsklighet och 3. Ny berättelse.
Sitter just nu och klurar på upplägget...

Jag lovar också på heder och samvete att det ska bli lite mer positiva bloggposter i framtiden. Jag gillar inte att såga någon och det är skönt att Benny Hinn historien är över. Egentligen trivs jag inte alls i rollen som "villolära-jägare". Det är ett minfält. Jag har själv av och till fått brottas med det epitetet. Samtidigt måste jag säga till om något felaktigt (som jag förstår min bibel och min tro) riskerar att påverka väldigt många. .
Nåväl, skönt att det är över för den här gången.

Semester och Pablo!

Nu lämnar jag alla överkokta evangelister för en klassisk Disney berättelse av kyligare slag. Jag har läst "Pingvinen som alltid frös" för min treåring (En av få böcker som överlevt min egen barndom).

Efter en snabbtitt på YouTube så hittade jag storyn i sin helhet. Se och njut. Den har en del att säga om utanförskap och att våga vara annorlunda men också om vänskap, äventyrslängtan och förnöjsamhet. Ja, se den själva:

"Myten om det överkokande vattnets förträfflighet"

Nån som hört det här: "Det är bättre att det kokar över än att det inte kokar alls"? Är man uppvuxen i svensk Frikyrka är sannorligheten hög. Citatet brukar tillskrivas Lewi Pethrus. Det här låter ju vist och bra. Eller?

Problemet är att det inte är sant. Jag vill hävda att det här tänket gång på gång sätter snubbelben för oss, speciellt i vår relation till spektakulär och excentrisk andlighet. För tänk efter, när är det bättre att det kokar över? Jag finner väldigt få exempel där det här är sant. Om du tex tar ett varmt bad vill du inte ha kokande vatten. När du kokar te räcker det att det kokar upp, inte över. Ändå hör jag det här gång på gång. Tänk om det inta bara är osant. Tänk om det är farligt? Föreställ dig den här filosofin i ett kärnkraftverk. Katastrof! Ändå har vi låtit den här myten vara rådande på den andliga bedömningens område alldeles för länge.

Nej! Den här "sanningen" funkar inte när du värmer chokladen inför picknicken med barnen. Det är inte alls bättre att den kokar över och du får sanera spisen och köket, då är tom kall choklad bättre.

Jag lovar dig att överkokad andlighet inte är att föredra heller, inte någonsin. Tvärt om! I bästa fall räcker det med att städa och sanera efteråt, i värsta fall får vi en härdsmälta med oöverskådliga konsekvenser.

Så varför lever myten om det överkokande vattnet vidare?